Sista gången Stefan Gurt ser sin pappa Ingemar ligger han halvnaken i sängen och vägrar äta. Personalen på servicehemmet har försökt ge honom dropp, men han sliter nålen ur armen. Han vill inte leva längre, och trots att sonen trugar i honom näringslösning får han som han vill. Dagen efter dör han.

Pappan, som tre månader tidigare visserligen led av inkontinens och irrade bort sig ibland men ändå klarade sig hemma, finns inte längre. Tre månader – det är så lång tid det tar att döda en människa.

Stefan Gurts bok ”Så dödar vi en människa” har likheter med Kristian Petris e-bok ”M” som går att läsa på www.autor.se. Petri har också svårt att förlika sig med det som händer hans pappa, som vårdas för cancer. Eller vårdas och vårdas, ett par veckor före sin död skickas han bort från det sjukhem som är specialiserat på vård i livets slutskede. Han hamnar på ett korttidsboende, prickat för vanvård, ostädat – med en kvarlämnad kanyl på fönsterbrädet. Men värst av allt är att sonen hela tiden får höra ”Detta är inget sjukhus!” – som om han begär det omöjliga när han vill att pappan ska få hjälp. Pappan har ont, i fyra timmar tvingas han vänta på en sköterska som bara ger honom en Alvedon.

Varför kommer dessa böcker nu? Är de ett svar på vinstintressenas nedmontering av sjukvården? En motreaktion mot det ständiga mobilsurfandet som sägs dränera vår empati? Ja, det har skrivits spaltmeter om vårdskandalen Carema, men det är knappast något nytt. På 90-talet ledde en annan vårdskandal till Lex Sarah, och redan på 40-talet kördes en artikelserie om missförhållandena i äldrevården. Och det har skrivits böcker tidigare; 1978 gjorde till exempel PC Jersild upp med den avhumaniserade sjukvården i ”Babels hus” och 2004 kom Anna Bäséns ”Vem ska ta hand om min mamma?”

Visst kan man gräva ner sig i om det är ännu sämre nu, eller om skillnaden är kvantitativ. Men det känns inte intressant. Helt odiskutabelt finns människor som far illa i vården – utan att säga något om alla som inte gör det – och människor behöver berätta om det och läsa om det. Gurt vänder sig själv mot den självbiografiska trend han menar har återkommit i svensk litteratur. Kanske stämmer det, bloggar och bokhandelsdiskar lider i alla fall ingen brist på vittnesbörd från olika liv. Ändå kan han inte låta bli att skriva boken, och så är det väl för alla som har ett ämne de vill lyfta fram. Och för läsaren: det viktiga är inte i vilken mängd det görs, utan hur.

Både Stefan Gurts och Kristian Petris berättelser är otroligt raka och ärliga. De drivs av en vilja att minnas, att leta efter den förlorade personen i kvarlämnade föremål, att sörja avståndet till personen som fanns medan denne levde, att söka tröst i litteraturen. Gurt är mer introspektiv; han känner skuld över uteblivna besök. Och när polisen ringer för att pappan har ramlat i en rulltrappa väcker det bara hans ovilja. Att sitta på en akutmottagning halva natten har han varken tid eller lust med. Men han åker. I efterhand växer oviljan till ännu mer skuld. Varför fick inte pappan ta mer plats?

Gurt vill mer än beklaga sig över vården. För honom är den ett symptom på något annat: hur vi ser på våra gamla, ”det finns en kall kärna i det land som vill se sig själv som det mest humana av alla”. Hans kinesiska svärmor började gråta när hon besökte hans mormor på ett svenskt servicehem i början av 90-talet. För henne var det höjden av omänsklighet. Ensamheten, bristen på respekt.

Petri är argare, efter pappans död skickar han brev till sjukhemmet. ”Ni är förstås inte skyldiga. Det finns aldrig någon som är skyldig. Nu är det för sent, alldeles för sent. Men jag håller er ansvariga för att ha lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet.”

Det är inte bara anhöriga som känner behov av att skriva om vården. Det finns ett par aktuella böcker av personer som har jobbat där. Sara Beischers mycket uppmärksammade ”Jag ska egentligen inte jobba här” och Suzanne Gottfarbs ”En stödstrumpas bekännelse”. Beischers bok handlar om 19-åriga Moa som börjar på ett äldreboende för att det är det jobb hon kan få, allra helst vill hon syssla med teater. I Gottfarbs bok är det hemtjänsten som skildras, de som jobbar i den och gamlingarna.

Så vad är domen från den sidan? Visst skildras svårigheterna. Att jobba i vården är knappast ett högstatusyrke. Ovanifrån kommer heller ingen uppskattning. I slutet av ”En stödstrumpas bekännelser” leder de ständiga effektiviseringarna till upprorsstämning, tiden med de gamla har krympt tills bara minuter återstår.

Ändå är känslan som dröjer sig kvar efter Gottfarbs bok att det inte är servicehemmen i sig som är problemet, utan det som Gurt också är inne på: synen på de gamla – den som ger yrket dess låga status. Som gör att gamlingarna sitter ensamma i sina hem och längtar efter hemtjänsten, och försöker hålla dem kvar med övertalningar och karameller. Alternativt fräser åt dem. De flesta av dem gör det som patienterna på vårdhemmen gör, de väntar. Åtminstone när den åldrade kroppen hindrar dem från att ta sig ut.

På ett ställe skriver Gurt: ”Att bli arg på det som hände pappa är som att bli arg på livet självt.” Att bli gammal och dö är en del av livet, men när det händer någon i ens närhet är den naturliga reaktionen att vilja hålla kvar. Gurt kan inte låta bli att truga i pappan den där näringslösningen. Anhörigrelationen är färgad av så mycket. Kanske är det här den verkliga skiljelinjen mellan böckerna går. Vårdpersonalens syn på åldrandet är mer distanserad, på gott och ont, gamlingarna tas för vad de är. I Gottfarbs ”En stödstrumpas bekännelser” finns en alkoholist. De anhöriga ransonerar whiskyn medan huvudpersonen tycker att han ska få dricka så mycket han vill den lilla tid han har kvar.

Ur vårdpersonalens perspektiv är det tydligt att de skulle kunna göra ett bättre jobb med andra förutsättningar och resurser. Ur de anhörigas perspektiv handlar det minst lika mycket om attityd. Uppenbarligen finns aspekter i vården som inte fungerar, och det skulle vara intressant att läsa en bok som lyfter blicken ännu mer, som talar om vården så som den borde se ut. Och så det som är Stefan Gurts egentliga ärende, den där likgiltigheten – hur ändrar man på den? En bra början är att läsa Gurts bok, för den ger en viljan att åtminstone göra lite bättre själv.