Det fanns flera tecken på att allt inte stod rätt till. I stället för att   handla ett kaffepaket plockade Carina ned hur många som helst från   butikshyllan i kundvagnen. Hon sa rätt ut till en kvinna hur ful hennes hatt   var.

– Det var små förändringar i beteendet, Carina gjorde och sa saker som hon   aldrig skulle ha gjort annars. Men hon hade förklaringar som jag köpte till   en början, berättar Ulf Lundahl som föreläst flitigt de senaste åren, i går   på Glimåkra folkhögskola.

Situationen blev värre och värre.

– Vi blev en familj i kaos, vi hade tre små barn. Jag tyckte Carinas beteende   var pinsamt, och som anhörig känner du skam för sådana känslor. Utåt sett   märktes inget, men vi var en familj i kaos som isolerade oss allt mer och   mer.

Ett misstag som Lundahl ser i efterhand är att han väntade för länge   med att söka hjälp.

– När jag ringde till doktorn så fick jag svaret att det måste vara Carina som   själv tar kontakt. Där blev det stopp eftersom Carina saknade självinsikt,   en del av sjukdomen. Jag borde ha legat på och doktorn kanske föreslagit en   vanlig hälsoundersökning. Det hade varit en början.

Sin föreläsning beskriver han själv som naken och öppen.

– Det är ett sätt för mig att bearbeta och dela med mig av erfarenheter och   kunskap till andra.

Efter fyra år fick Carina diagnosen frontallobsdemens. Det var för   drygt tio år sedan. Läkarna tror att Carinas sjukdom fick fäste när paret   förlorade ett barn vid förlossningen. Det är ovanligt att så unga personer   drabbas.

Efter en tid fick hon plats på ett boende där hon även bor i dag. Sedan några   år tillbaka känner hon inte igen varken Ulf eller barnen.

– Hon har det bra, och vi träffas ibland. Nu har jag landat och gått vidare   men jag är varken den förste eller siste anhörige som drabbas. Vi måste bli   bättre på att se både den sjuke och den anhörige. Som anhörig tror du att du   är ensam. Det finns hjälp men när du är trött och trasig så är det svårt att   ta kontakt.

Lundahl har startat hemsidan ”Att vara anhörig” dit andra i samma situation   kan vända sig för att få stöd.

– Jag kan inte det medicinska men jag vet hur det är att stå mitt uppe i det.   Det är en sorgeprocess i flera hundra steg som tar lång tid för anhöriga att   trampa igenom. Det är en dyrköpt erfarenhet men har gjort mig och mina barn   starka tillsammans i dag.

ÅHUS. Det är inte bara hjälpmedlen som blivit bättre. Hela tankesättet inom äldrevården har förändrats.

Borta är institutionskänslan, intrycket av den sista väntstationen.

Inredningen på Näckrosen, en avdelning för demensvård på Åhaga i Åhus, är hemlik och närmast gammaldags traditionell. I köket är julgardiner uppsatta, bredvid det robusta köksbordet står en stor skänk, fylld med föremål från förr. I vardagsrummet precis intill återkommer den äldre stilen, med porslin och pynt från svunna tider.

I köket – som är hjärtat i huset, och där det alltid finns någon i personalen på plats – finns en stor anslagstavla, där dagens meny står antecknad. På samma sätt finns också en anslagstavla i hallen, där veckans aktiviteter är uppskrivna, liksom vilka som jobbar under dag, respektive kväll.

Åtta personer bor på Näckrosen. På avdelningen precis intill, Violen, bor nio äldre, också det är ett boende för demenssjuka. Den tredje avdelningen, Gullvivan, har också nio lägenheter för ”vanligt” vård- och omsorgsboende.

På vardagar finns tre ur personalen på plats dagtid, två på kvällen. På demensboendet är bemanningen lite tätare än på en vanlig avdelning.

Normalt börjar dagpersonalen klockan 07.00 på morgonen.

– Fast oftast är vi här lite tidigare, säger undersköterskan Eva Andersson.

Efter rapport från natten börjar arbetet med frukosten, och att hjälpa de som vill att komma upp och göra sina morgonbestyr. Frukost serveras klockan 08.00, men vill man sova längre är det också okej.

– Det handlar ju om att anpassa efter individen. Det är en stor skillnad mot förr, nu rättar vi oss efter den enskilde i så hög utsträckning det går, säger Carina Nilsson.

Varje boende – eller kund om man så vill – har en egen kontaktperson i personalen. Kontaktpersonen ska inte bara vara en länk mellan den boende och anhöriga, sjuksköterska och så vidare, utan också tillvarata den boendes intressen, hålla lite koll på vad han eller hon vill, är intresserad av och tycker om.

Efter frukost och lite vila brukar det vara dags för någon aktivitet. Den i personalen som har hand om köket har också ansvaret för aktiviteten – som kan vara allt från att koka lingonsylt till att titta i en bok om vilda djur. Något som är mycket uppskattat av de boende är musik- och sångstunderna.

– Vi försöker variera temat så mycket som möjligt, så vi kan tillgodose allas intressen. När någon kommer och flyttar in hos oss önskar vi ju en levnadsberättelse om personen. Vad han eller hon jobbat med och gillar att göra, vilka intressen som fanns, vilka personer som varit viktiga i livet och stått vår kund nära. Allt sånt är viktigt för oss att veta, för att vi ska ha saker att prata om, veta vilka personerna är som dyker upp i samtalen, helt enkelt för att vi ska veta vilken person det är vi har här, säger Carina Nilsson.

Samtidigt behöver det inte vara så stora saker. Det kan räcka med 30 minuters aktivitet för att de äldre ska vara rejält trötta, i synnerhet inom demensomsorgen där alla intrycken snabbt tröttar ut den enskilde och vilan är viktig.

I dag står gymnastik och massage på programmet. De som vill vara med tar plats i vardagsrummet, gympan sker sittande. Eva Andersson sätter på lite bakgrundsmusik, och tar plats i cirkeln av förväntansfulla deltagare.

Ett ben i taget lyfts, därefter ”plockas äpplen” och klappas ovanför huvudet. Alla är med, utom Folke.

– Kom igen nu Folke, manar Eva.

– Äh, glyttigt, muttrar Folke.

Han skiner inte upp förrän bollen kommer fram. En mjuk skumgummiboll som deltagarna kastar till varandra. För att inte bara träna koordinationen blir det lite ”Ett skepp kommer lastat” över leken – för varje gång bollen kastas ska man säga en frukt eller en grönsak.

Fast den delen roar inte Folke heller.

– Glyttigt, säger han, och fortsätter kasta bollen utan fler kommentarer.

Efter gympan får de boende som vill taktil massage av Gunilla Petersson och Elsie Persson. Båda har gått steg 1-utbildning i taktil massage, och märker att det har effekt på de äldre.

– Det har visat sig vara väldigt bra i vården, det lugnar dem på ett bra sätt. Det är ju jättebra om man kan slippa mediciner, säger Gunilla Petersson, och påpekar också att Kristianstads kommun satsar en hel del på att utbilda fler i sin vårdpersonal i taktil massage.

Både Eva Andersson och Gunilla Petersson har jobbat inom omsorgen på Åhaga ända sedan vård- och omsorgsboendet byggdes för 18 år sedan.

– I början var det ett gruppboende här. Då hade vi trädgårdsland utanför, och många av dem som bodde här var väldigt pigga. På fredagarna brukade vi laga mat tillsammans, minns Eva.

I dag är de boende inte lika pigga – fler bor hemma längre med hjälp av anhöriga och hemtjänst. Vårdhemmet kommer till när de av någon anledning inte längre klarar att bo för sig själva.

Samtidigt pratas det just nu mycket om att det kommer att bli brist på arbetskraft inom äldrevården i framtiden. Vi blir allt fler äldre, samtidigt som intresset för att utbilda sig till vårdpersonal inte är tillräckligt stort.

– Det har tillsatts en arbetsgrupp inom kommunen som ska titta på vad man egentligen kan göra för att yrket ska bli mer attraktivt, så fler vill söka sig till vården, berättar Carina Nilsson.

De som vi pratar med på Näckrosen trivs jättebra på sin arbetsplats. Men så finns också de svarta sidorna av jobbet: Det är tungt när någon går bort.

– Vi är ju lite som en familj här, alla är individer. Det är klart man tar vid sig när någon dör. Det har hänt många gånger att man kommit till jobbet fast man varit ledig för att ta avsked av någon. Men även om minnena av personerna som bott här alltid finns kvar så bär man inte med sig sorgen så länge, säger Eva Andersson.

Den andra tuffa delen är när de boende blir våldsamma, vilket inte är helt ovanligt vid demenssjukdom.

– Men man lär sig hur man ska parera. Och man får ju aldrig glömma att de inte kan hjälpa det, att det är för att de är sjuka, säger Eva med ett leende.

Tillsammans med teamchefen Carina Nilsson jobbar personalen på Åhaga ständigt med att försöka förbättra och göra små positiva förändringar i arbetet med de äldre. Från högsta instans, det vill säga från politikerna i Kristianstads kommun, finns de stora övergripande målen, inom de fyra områdena medborgare, utveckling, medarbetare samt ekonomi.

– Sedan bryter vi ned målen för varje område, och därifrån ytterligare till varje teamområde och varje vårdenhet, vi diskuterar inom personalgruppen vad vi vill uppnå, säger Carina Nilsson.

Och till syvende och sist kan det vara allt från små detaljer, som att köpa in linne och göra riktiga tygservetter att ha vid måltiderna istället för papper och haklappar, till de stora övergripande målen som behandlas.

– Jag undrar om folk i gemen ute i samhället inser hur målstyrd vår verksamhet egentligen är, säger Carina Nilsson.