Två lagar styr inom äldrevården, Socialtjänstlagen och Hälso- och Sjukvårdslagen. Men människan med demenssjukdom och den multisjuka äldre är en individ med ett samlat behov. Dagens dubbla lagstiftningar skapar stora problem, något som också kompliceras av det dubbla huvudmannaskapet. Kommuner och landsting hamnar i ett tjuv- och rackarspel som går ut på att snarast möjligt slippa (kostnads)ansvar för den enskilda patienten.

Kommunerna har numera huvudansvaret för demensvården. Normalt tänker man att det är landstingen som har patienter och att kommunen har relationer till brukare och boende. Men i dag är det så att kommunerna, många gånger okunniga om vad som krävs av en sjukvårdshuvudman, har ansvar för en snabbt växande grupp svårt sjuka äldre.

I antologin Dröm och mardröm, som Vårdförbundet presenterar på Bokmässan i Göteborg, skriver Stina-Clara Hjulström om bristerna och behoven i dagens demensvård, inte minst om personalsituationen. 2003 tyckte två av tio anhöriga att det var för lite personal, 2011 hade det ökat till hela åtta av tio. Frågan om bemanning är central för såväl Vårdförbundet som Demensförbundet.

Mer personal är en absolut nödvändighet. Professor Mats Thorslund vid Äldrecentrum på Karolinska Institutet har visat att bemanningen på många av Stockholms demensboenden var alldeles för låg. Han menar att det krävs personalförstärkningar på mellan 10 och 20 procent. Problemen ser likadana ut över hela landet.

Allt färre specialistsjuksköterskor

Det krävs också rätt kunskap hos personalen. I dag råder alarmerande brist på sjuksköterskor med specialistutbildning. Av dryga 12 000 sjuksköterskor inom kommunal vård är bara 197 specialistsjuksköterskor inom vård av äldre – alltså inte ens en per kommun. Vi har under åren sett en stadig nedgång av antalet specialistsjuksköterskor i landet och dessa siffror är alarmerade för svensk äldrevård. Ett konkret arbete för betald specialistutbildning för sjuksköterskor behöver startas omgående.

En god demensvård kräver ett samlat team av kompetenser runt den enskilde. Det krävs välutbildade undersköterskor, specialistutbildade distriktssköterskor, specialistsjuksköterskor inom vård av äldre, psykologer, geriatriker, socionomer, dietister, sjukgymnaster och arbetsterapeuter för att vården ska bli bra. Och det krävs att dessa kan samarbeta. På individnivå måste en fast vårdkontakt erbjudas som kan hjälpa den sjuke och närstående att hålla samman insatserna.

Den enskildes behov måste få styra

Det viktigaste argumentet för en samlad lagstiftning är att skapa ett system där den enskilde individens behov får styra. Vi behöver en lagstiftning som på ett helt annat sätt än i dag möjliggör för vårdpersonal att tillsammans med patienten (och anhöriga) göra bedömningar av vårdbehov, omsorg och övriga åtgärder.

Ska vi få en demensvård och vård av de mest sjuka äldre som sätter den enskilde främst måste vi få en samlad lagstiftning på området. Tiden är inne för att slå ihop Socialtjänstlagen och Hälso- och Sjukvårdslagen till enhetlig lag – en ny Vård- och omsorgslag.

Därtill krävs välutbildad personal. Inga riktlinjer, värdegrunder eller lagar i världen kan ersätta denna. Bra och kunnig personal kostar pengar. Hur tycker vi att de äldsta och svagaste ska ha det?

Stina-Clara Hjulström

ordförande, Demensförbundet, distriktssjuksköterska

Sineva Ribeiro

förbundsordförande, Vårdförbundet