Har pratat med min mamma i helgen. Fast det går inte att föra ett samtal längre. Demensen gör det så förvirrat. En mening påbörjas och innan punkten är satt är sammanhanget borta. Vad pratade vi om...? Har också läst ett brev i helgen. Ett brev min äldre syster skrev till mig 1990. Mycket handlar om mammas ilska, frustration och stress. Syrran var orolig för hennes hälsa...    Finns det något samband? Jag tror det. Självfallet kan jag inte veta säkert men utifrån min erfarenhet av stress, den kunskap jag skaffat mig om vår fantastiska hjärna och min magkänsla är jag ganska säker. Mamma har "bränt ut" stora delar av sin hjärna.    Jag vet, det är en lekmannadiagnos. Men sambanden blir allt klarare. I senaste numret av den mycket intressanta tidningen Holone tas ämnet upp. Citerar: "Psykologisk stress i medelåldern kan vara orsaken till utveckling av demens, särskilt Alzheimers sjukdom, senare i livet." Artikeln berättar om en kvinnostudie i Göteborg. Kvinnorna följdes under 35 år och de har undersökts och rapporterat om sin livssituation vid 4 olika tillfällen när de var mellan 38 och 60 år. Vid undersökningarna ingick en fråga om psykologisk stress, som besvarades av 1 415 personer.    Studien visar att risken att utveckla demens var 65% högre hos de kvinnor som rapporterat upprepade perioder av stress i medelåldern. För kvinnor som rapporterat stress vid samtliga undersökningar var risken mer än fördubblad. Av artikeln framgår också att det behövs fler studier för att gå ut med varningar till befolkningen, även om studierna bekräftas av liknande fynd från djurstudier.    Även om inte samhället kan gå ut med varningar behöver vi inse allvaret. Långvarig stress skadar hjärnan, dödar hjärnceller, där är neurovetenskapen tydlig. Behöver vi veta mer för att ta vårt eget ansvar? Jag tror också att det flesta, som vågar känna in och känna efter, i sitt inre djup förstår att detta hänger ihop. Vi har en inneboende djup kunskap och klokskap som vi tenderar att köra över i det samhälle vi skapat där allt ska gå så fort och vara så "på". Ständigt. Att våga lyssna till den klokskapen och ta hand om sin hjärna är en bra försäkring för framtiden.    Naturligtvis finns inga garantier. Kanske blir jag själv dement en gång i tiden. Men jag vill att mina barn ska veta att jag gjort allt som står i min makt för att vara varlig med mig själv. Ser till att röra på kroppen och stilla knoppen. För min skull, för deras skull. De må fnissa en del åt det som de kallar mitt "filosofiska flum", dvs att stilla mig i meditation och prata om vad det ger. Men jag har mer och mer börjat kalla det för uppmärksamhetsträning. Dels för att komma bort från flumstämpeln och dels för att det, ut ett vetenskapligt perspektiv, är just vad det handlar om. Jag stärker mitt uppmärksamhetskapital, sätter in resurser på ett konto som jag hoppas jag får användning och glädje av under lång tid framöver.    För mamma "blir det aldrig av". Hon har inte tagit ansvar för att hålla sin rygg i trim med de minsta små övningar hon kan göra själv hemma. Hon har nu puckelrygg och väldigt ont. Hon har inte tagit ansvar för sin mentala hälsa. Hon har så länge jag kan minnas matat den med negativa tankar och rädslor, bland annat för att bli dement. Kanske har hon gjort en mental programmering för sjukdomen? Hon har lyssnat intresserat på det jag berättat om hur vi kan påverka vår mentala hälsa och kapacitet, hon har haft hjälp periodvis av mental träning för att kunna sova. Men regelbunden träning "blir inte av".    Vem ska ta ansvar om inte vi själva? Ingen mer än du själv kan ta ansvar för hur du behandlar din kropp och din knopp. Det är ditt vardagliga val. Du kan börja nu: res dig upp och känn att du står. Rikta din uppmärksamhet till dina fötter. Andas normalt. Låt det gå 1-2 minuter.    Gjorde du det? Grattis! Du har nu börjat sätta in på ditt uppmärksamhetskonto. Om du gör det imorgon och i övermorgon och de flesta dagar efter det, kanske så småningom i lite längre stunder, bygger du med stor sannolikhet upp ett fint kapital. Ett kapital som består av neuroner och synapser i din hjärna. Små delar som kan vara avgörande för din mentala hälsa idag och i framtiden. Att rikta sin uppmärksamhet är rena rama hjärngympan. En del kallar det mindfulness. En del kallar det flum. Personligen tycker jag det är mer flummigt att inte ta hand om den fantastiska kropp och knopp jag fått till låns.

Och även om det är bra för hjärnan att göra en-sak-i-taget så har du gjort två: det finns forskning som visar att vi bryter de processer som lagrar blodfetter när vi bryter sittandet en gång i halvtimmen... :-)

Önskar dig många hjärnstärkande stunder!

Anneli Godman Mental Ergonomi