Det är nu ett år sedan ett antal vårdskandaler på äldreboenden runt om i landet uppmärksammades i nationell media. Sedan dess har det i kommunsverige förts många diskussioner om hur man ska kunna undvika att något liknande sker igen. Delvis som ett svar på denna diskussion kom Socialstyrelsen i våras med bindande föreskrifter om mer detaljerade biståndsbeslut för äldre med demens på vårdboenden som ska trädda i kraft 2013.
Dessa nya regler är dock tandlösainför den större frågan om hur vi säkerställer en god och säker vård för alla äldre. Tvärtom är det sannolikt att socialstyrelsens förslag endast kommer leda till mer byråkrati. Därför är det förvånande att flera medier i början av hösten rapporterade om att kommuner ute i landet nu anser att Socialstyrelsens riktlinjer borde vara än mer detaljstyrande. Att det finns fler regler på ett papper eller mer detaljerade beslut skyddar i sig ingen ifrån vanvård. Det är bara om reglerna följs som de blir effektiva. För att det ska ske krävs ett värderingsskifte och förändrat synsätt hos socialstyrelsen och hos oss äldrepolitiker ute i kommunerna.
Med ökad valfrihet och betydligt fler aktörer inom äldreomsorgen öppnar sig möjligheten för de äldre, i olika utsträckning, att använda sin konsumentmakt. Men för att de äldres konsumentmakt ska vara en verklig kraft kan inte socialstyrelsen och beställarna av äldreomsorgen ute i kommunerna fortsätta att fokusera nästan uteslutande på själva beställandet.
Nyckeln till att goda intentioner och fina krav i beställaravtalen med utförare faktiskt blir verklighet för våra äldre ligger i uppföljningen. Dagens kvalitetsdiskussioner fastnar ofta i utveckling av olika typer av upphandlingar och detaljskrivningar i avtal etcetera. Vi som äldrepolitiker måste istället genomdriva en förändring av våra förvaltningar och flytta fokus ifrån att endast planlägga omsorgen till att både planlägga och följa upp omsorgen.
Under året har jag haft möjligheten att träffa många kommunkollegor ute i landet och kunnat prata och jämföra hur olika kommuner arbetar. Som kommunpolitiker är man alltid intresserad av att plocka in goda idéer eller lärdomar från andra kommuner. När vi kom in på höstens vårdskandaler ställde jag ofta frågan till aktiva politiker oavsett partitillhörighet – hur arbetar ni med uppföljning? Svaret var allt för ofta nedslående.
Fokus ligger i många kommuner enbart på planläggning av äldreomsorgen och systematisk uppföljning saknas helt. Att kommunerna inte följer upp sina vårdboenden som är en mångmiljardbransch är helt orimligt. Äldreomsorgen är precis som skolan styrd av nationella riktlinjer och lagar men utförs och ansvaras för av kommunerna. Det behöver inte vara ett problem men det är uppenbart att det resulterat i en situation där rikspolitiker pekar på kommunernas ansvar och kommunpolitikerna pekar på ansvaret på riksnivå. I den situationen har det allvarligaste som kan ske skett – politiken har fastnat i formalia och tappat verkligheten, fastnat i systemet och missat människan. Det finns ett behov av nationella riktlinjer som ålägger kommunerna att ha tydliga system för uppföljning. Men framförallt är det ett ansvar som kommunerna kan ta redan i dag att inrätta eller utveckla sina uppföljningssystem.
Visserligen är det sant att socialstyrelsen genomför uppföljningar men dessa är försvinnande få. Det bor 89 000 äldre på särskilda boenden runt om i landet men under föregående år hade socialstyrelsen totalt sett tillsyn 168 gånger på särskilda boenden runt om i landet – varav endast 45 oanmälda. Det är mindre en uppföljning per kommun! Detta är för få tillfällen för att en kommun ska kunna kännas sig trygga med att enbart luta sig tillbaka på socialstyrelsen.
I Uppsala har vi valt att inrätta en egen avtals- och uppföljningsenhet för att försäkra oss om att de närmare 40 vårdboenden som finns följer de avtal vi har satt upp. I kommunen sker cirka 100 uppföljningar varje år som antingen är regelbundna, oanmälda eller händelsestyrda på olika vårdboenden. Det sker ett stort antal regelbundna påplats-uppföljningar som är föranmälda. De resulterar i en rapport med synpunkter, begäran om åtgärdsplan från utföraren och tid för när det som påpekats ska ha åtgärdats.
Vid behov gör vi oanmälda uppföljningar. Kommunens tjänstemän kan då till exempel göra uppföljningar mitt i natten för att se om bemanningen håller en nivå som gör att man kan arbeta individbaserat eller till exempel en söndagsmorgon för att se om alla äldre fått den hjälp de önskar och behöver för att kunna komma upp väl på morgonen. Den sista typen av uppföljning som är händelsestyrd sätts igång om vi får in tips på att allt inte fungerar som de ska på ett boende via en anhörig, den äldre själv eller en anställd. Den är viktig för att sätta en kultur av öppenhet där vi får vetskap om vad som inte fungerar så att det kan åtgärdas.
Vad är då resultatet av en utökad och omarbetad uppföljningsorganisation? För Uppsalas del har det inneburit bättre förutsättningar för att ord om värdighet, gott bemötande och individbaserat arbetssätt faktiskt blir verklighet. Arbetet med detta är långt ifrån färdigt men våra utförare vet att det inte går att vinna en upphandling eller bli auktoriserad inom valfrihetssystemet för hemvård och sedan simma lugnt fram tills nästa upphandling. I en av våra uppföljningar kunde vi påvisa att utföraren inte arbetade individbaserat med de äldre. Vi kunde också påvisa att detta var kopplat till för låg bemanning vilket resulterade i att de fick anställa 15 heltidsanställda på sina vårdboenden.
Denna typ av uppföljningskompetens behöver fler kommuner skaffa sig, antingen själva eller i samarbete med andra kommuner, för att kunna garantera en god äldreomsorg. Tyvärr väljer socialstyrelsen inte att komma med en sådan riktlinje efter sin uppföljningsrapport i våras. Istället vill de se att kommunerna kraftigt ökar sin administration på framsidan av systemet genom att ställa krav på att alla kommuner ska ha individbeslut för varje enskild insats som en person med demens kan behöva. Men en människa befinner sig aldrig i ett statiskt tillstånd utifrån vilket man kan bygga ett fyrkantigt system. Vård och omsorgsbehov kan ändras från en vecka till en annan. Därför missar socialstyrelsens goda intentioner målet och de kommuner som vill att socialstyrelsen ska blir än mer detaljerade i sina krav kommer inte få bättre förutsättningar för att ge sina äldre det dem har rätt till.
De återkommande problemen är inte bristen på detaljbeslut inom administrationen utan bristerna är i första hand när ord ska bli handling. Därför borde socialstyrelsen istället skärpa och utveckla kraven på kommunernas uppföljning av sin beslutade äldreomsorg. I väntan på fler, om än välmenande ord från socialstyrelsen fortsätter vi att göra våra uppföljningar i Uppsala övertygade om att det är det enda sättet som löften om en värdig omsorg om våra äldre kan bli verklighet.
