c
Många som bor tillsammans med en dement person offrar på sätt och vis sig själva. Man ser helt enkelt inte något val. Det är ju trots allt frågan om en person man älskat och fortsätter att älska. För många anhöriga är det en känslomässig berg- och dalbana.
Demensresan: Willgott Friström om demensvården för 30 år sen (7:56) För snart 30 år sedan drabbades Willgott Friströms hustru Kerstin av tidig alzheimer. Då var hon knappt 50 år. Då visste man inte vad demens var. Willgott skrev en bok med titel ”Kerstin. Ett alzheimer-öde”. Reporter: Michael Berwick/P4 Sörmland. Sänt 20121002. (Detta inslag är en del av en serie inslag under samlingsnamnet ”Demensresan”). Tisdag 02 oktober 2012 kl 14:04 (Nyheter P4 Sörmland)
Demensresan: Anhöriga Margareta och Eva (12:48) Eva och Margareta berättar hur det är att vara anhörig till någon med demensdiagnos. Reporter: Michael Berwick/P4 Sörmland. Sänt 20121002. (Denna intervju ingår i en serie inslag under samlingsnamnet ”Demensresan”) Tisdag 02 oktober 2012 kl 14:07 (Nyheter P4 Sörmland)
Serie inslag i P4 Sörmland
I vår radioresa om demens får du möta anhöriga och dementa, personal på boenden, minnesutredare och hemtjänst, frivilliga och andra.
– Man måste hela tiden vara stark. Jag har många gånger känt att jag skulle vilja sätta mig ner och gråta. Men eftersom man inte vet var sorgen ska ta vägen så sitter det långt inne, berättar Eva vars man för ett par år sedan fick diagnosen alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen.
Eva uppfattar att hennes man inte är medveten om att han fått alzheimer.
– Jag undviker uttrycket "Du kommer väl ihåg att".
Margareta har erfarenhet av demens sedan tidigare. Hennes mamma hade alzheimers och sent som i våras fick hennes man sin demensdiagnos.
– Först blev jag ledsen men sen blev jag lugn. Jag insåg att jag kan få hjälp och stöd nu när det finns en diagnos, säger Margareta.
Att ständigt känna sig kontrollerad tycker Margareta är jobbigt. Hennes man ropar ofta efter henne och frågar var hon är och vad hon gör.
– Jag säger åt min man att han inte får vara någon polis. Jag tycker det är jättejobbigt. Han lägger sig i vad jag håller på med. Man måste få vara själv ibland, säger Margareta.
Att se hur en person som man levt tillsammans med förändras till det negativa är jobbigt.
– Man blir ensam. Det är en sorg i det.
För snart 30 år sedan drabbades Willgott Friströms hustru Kerstin av tidig alzheimer. Då var hon knappt 50 år.
– Då visste man inte vad demens var. Det tog tio år innan hon gick bort. Hon används ofta som exempel på hur demensvården inte ska vara, berättar 81-årige Strängnäsbon Willgott Friström.
Dåtidens mentalsjukhus var det man hamnade på om man fick personlighetsstörningar till följd av problem med minnet.
– Man fick kämpa hela tiden mot myndigheterna.