MUSIKENS MAKT - En serie om stärkande toner och stressande takter.

DEL 7.


För några månader sedan drabbades jag av livshotande lungemboli, allt var väldigt dramatiskt med återupplivning hemma och helikopter till sjukhus. Efter några dygns intensivvård, fördes jag över till vanlig vårdavdelning. Där på fullbelagd sal, omgiven av andra svårt sjuka hjärt- och lungtanter, orkade jag inte med allt prat, alla ljud- och ljusintryck.

Egentligen fick man nog inte ha på mobiltelefonen, men jag smög omkring med min mobil, lurar i öronen och försökte för en gångs skull orientera mig hur Spotify fungerade. Sökte på måfå efter musik och kom på att jag brukar tycka om Arvo Pärts musik. I en sjukhuskorridor kändes det som att jag var i en annan rymd – hittade en lugn ”marsch” med långa pauser emellan. Melodin och rytmen var som gjord för en patient som håller på att återkomma till livet, för lugna promenader - eller snarare hasanden, med möjlighet till tid till att andas och vila.


Pärts musik innehåller ju inte bara avskalade lugna fraser, utan lika mycket tystnad och långa pauser. Jag fann en lagom sträcka på cirka tio meter, musiken ljöd i lurarna och när jag kom till änden av korridoren kom den efterlängtade långa pausen, sedan vända och gå tillbaka. Jag gick och njöt av rytmen, harmonierna, lugnet och kände hur jag återfann livet, klarade av att resa huvudet, sträcka på mig och inte känna mig så sjuk, utan känna att det var ganska mycket som faktiskt var helt och friskt i kroppen.

Några kvällar jobbade jag på med mitt Pärt-gympapass, det var fruktansvärt jobbigt och plågsamt att komma igång att röra sig, men tack vare Pärts musik orkade jag. Sedan dribblade jag bort Spotifyinloggningen förstås, och har sedan dess inte hittat tillbaka till min träningsmusik. När jag skriver de här raderna känner jag dock rytmen i kroppen. Det var nog den mest intensiva och mest betydelsefulla musikupplevelse jag haft, en slumpmässig Spotifysökning i en kal sjukhuskorridor.

Katarina Thurell