Användningenav kognitiva hjälpmedel ökar, men inte alls i samma takt som antalet personer som har de här problemen.

– 25 000 personer insjuknar i demenssjukdom, men det skrivs bara ut cirka 250 medicinskaruseller per år. Då kan du förstå vilket kunskapsglapp det är, säger Ingela Månsson.

Demenssjuka är den diagnosgrupp som kostar samhället mest, cirka 50 miljarder kronor per år, och då står hjälpmedlen för en försvinnande liten del av kostnaden.

– Det finns så mycket bra grejer och man skulle önska att de blir mer kända och använda. Man ska kunna ge anhöriga det stöd de behöver och har nytta av. Det kan man tycka är rimligt för de gör en otrolig insats, säger Ingela Månsson.

Här är några exempel på hur man i olika kommuner försöker lösa problem som drabbar anhörigvårdare.

Problem: Föräldrarna känner sig inte riktigt välkomna och tycker att personalen är avig när de hälsar på sin funktionshindrade dotter på gruppbostaden.

I Gnesta utbildas anhörigvärdar bland personalen på dagverksamheter, gruppbostäder, särskilda boenden och korttidshem. Deras uppgift är att se till att anhöriga bemöts på ett bra sätt. Det kan handla om enkla saker som ordna en plats där anhöriga kan sitta och prata med den närstående.

– Vi diskuterar hur personalens bemötande påverkar anhöriga, vikten av att samarbeta med anhöriga och vilket stöd vi professionella kan ge, säger Lena Strand, utvecklingsledare på stödverksamheten i Gnesta kommun.

Problem: Gamla pappa börjar bli glömsk och barnen oroar sig för att han inte ska komma ihåg att ta sin medicin.

En Careousel medicindoserare, en elektronisk medicindosett, som innehåller ett simkort kan vara en hjälp. Om den sjuke inte tagit sin medicin i rätt tid känner medicinkarusellen av det och skickar ett sms till den anhöriges mobiltelefon. Även den sjuke kan få påminnelse genom sms.

Problem: Den demenssjuka vill inte duscha och inte ta emot hjälp av hemtjänsten.

I Mora har man utbildat speciella demensteam inom hemtjänsten.

– Vi har handplockat åtta undersköterskor i Mora som jobbar i hemmen där det finns en demenssjuk. Hemtjänsten kan rapportera att de inte släpps in, att den demenssjuke inte vill äta och inte duscha. Då kopplas demensteamet in och sedan vi startade i april har de inte misslyckats någonstans, säger Marie Hultén, demenssköterska i Mora.

Det finns biståndsbedömare som beviljar allt för lite hemtjänsttid för hjälp att duscha. Handlar det om en demenssjuk blir det extra svårt.

– Undersköterskorna i demensteamet vill jobba med det här, de har mycket kunskap och är kompetenta. De tar sig tid och har ett väldigt lugn, de vet att de ska jobba med bly i skorna. Det går inte att stressa och inte heller att göra en massa saker första gången de kliver innanför dörren. Man måste skapa förtroende och ha känsla för vad det är för människa.

– Vi jobbar mycket med levnadsberättelse och att lära känna människan bakom sjukdomen, säger Marie Hultén.

Problem: Det gamla paret vill bo kvar på landet, trots att hustrun är sjuk och det är långt till en vårdcentral. Men det känns lite otryggt.

Action är en IT-baserad tjänst med bildtelefon, utvecklad vid Högskolan i Borås, med vilken det går att ha kontakt med vårdpersonal och rådgöra. Men den kan också vara ett sätt att hålla kontakt med barn och barnbarn. Där finns också information om olika sjukdomar och till exempel instruktionsfilmer om hur man använder olika hjälpmedel.

Problem: Barnen vill gärna ta med sig sin demenssjuka mamma på semestern, men de är lite oroliga för att hon ska komma ifrån dem och gå vilse.

Posifon är en trygghetstelefon med gps som gör att den sjuka kan larma och komma i kontakt med anhöriga om han eller hon gått vilse. Om den sjuka tillåter, kan anhöriga eller vårdgivare ringa och via internet se var personen är. Posifon innehåller också en internettjänst som gör att man kan spåra den sjuka.

– Polisen gör många uttryckningar när äldre har gått vilse.

Ibland får försvinnandena en tragisk utgång. Ett sådant här larm är en trygghet, säger Ingela Månsson.

Problem: En kvinna älskar sin trädgård och vill gärna vara ute och arbeta, men är samtidigt rädd att inte höra om den demenssjuke maken blir orolig.

I dag använder många barn­familjer en elektronisk babyvakt, men en sådan kan fungera utmärkt även i anhörigvården. Den som vårdar vill kanske vara fri att gå ut i trädgården och jobba, men ändå höra om den sjuke blir orolig.

– Det är skönt att inte behöva gå på varandra hela tiden, men ändå hålla kontakten. Det finns många produkter och tjänster som gör att man kan fortsätta leva ett lite mer normalt liv, umgås och ha det som vanligt, säger Ingela Månsson.

Problem: Mannen sover väldigt dåligt för han är rädd att han inte ska höra om hans strokedrabbade hustru går upp om natten med risk för att hon ramlar.

Larmet Caredo består av en rörelsevakt som placeras i bostaden för att känna av om den som vårdas lämnar sängen, rummet eller bostaden. Då rörelsevakten aktiveras får den anhöriga en ljudlös signal till en armbandsmottagare som vibrerar. På natten sänds larmet till en kudd­vibrator som placeras under den anhörigas huvudkudden. Kan också vara användbart om anhörigvårdaren vill titta på tv eller lyssna på musik, men är rädd att inte höra om den sjuka går upp.

– Det är ett bättre alternativ än att stapla kakburkar, som en del gör. Ostörd nattsömn är en rättighet för anhöriga, den behöver de verkligen, säger Ingela Månsson vid Hjälpmedelinstitutet.