Vid den här tidpunktenhade Koppargården drivits av Carema i drygt tre år och under hösten blivit en symbol för vanvård i privat driven äldreomsorg.
Det hade börjat i oktober, med en artikel där den ansvariga läkaren på Koppargården larmat om vanvård. Redan ett par dagar senare användes exemplet Koppargården i argumentationen mot privat driven vård och omsorg i riksdagens partiledardebatt.
Sedan följde händelserna i snabb följd: Caremas avtal om Koppargården sades upp, Socialstyrelsen fick regeringens uppdrag att jämföra kvaliteten i privat och offentlig äldreomsorg, Carema vd avgick, regeringen lade fram förslag om ändrade regler för vårdbolagens vinster.
Dagens Nyheters redaktionschef Åsa Tillberg ser händelserna som direkta följder av tidningens artiklar och på just den punkten är det lätt att ge henne rätt.
”Precis som alla andra påverkas politiker känslomässigt av media, och det fanns en väldig vinkling i vissa delar av rapporteringen, bilder av Koppargården som jag inte kände igen”, säger till exempel Fredrik Bojerud, centerpartistisk ordförande i Hässelby-Vällingbys stadsdelsnämnd där beslutet om att kasta ut Carema fattades bara några dagar efter att DN publicerat sin första artikel.
Även Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M) tillmäter media en avgörande betydelse. Vid en presskonferens om Koppargården uttryckte han sig så här:
”Som en direkt följd av den senaste tidens skriverier säger vi upp avtalet.”
Så mycket för några artiklar – journalistik är sannerligen ett kraftfullt verktyg.
Men var mediebilden verkligen korrekt?
Var läkarens larm en tillräckligt stabil grund för att säkert hävda att Koppargården var ett exceptionellt illa fungerande äldreboende?
Det har inte krävts särskilt avancerat reporterhantverk för att ta reda på omständigheter som komplicerar historien om Koppargården. I offentliga handlingar tonar bilden fram av en verksamhet som alltid har varit omgärdad av brister. Tre år innan Carema tog över Koppargården (eller Råcksta sjukhem som verksamheten hette till december 2009), gjorde till exempel stadsdelens MAS en granskning av vårdkvaliteten.
Hon delade ut bottenbetyget 156 poäng av 280 möjliga.
Efter det politiska skiftet 2006, när det blev aktuellt att i högt tempo upphandla vård och omsorg i Stockholm, såg politikerna en chans att lämpa över ansvaret på någon annan. ”Carema fick ta över för att vi hoppades att de skulle reda ut problemen”, säger till exempel nämndledamoten Elias Granqvist (M).
När stadsdelens MAS i slutet av 2010 gjorde om sin poängsättning fick Koppargården 229 poäng. Fortfarande en bit kvar till maximal kvalitetsnivå - men detta kom knappast som en överraskning. När Carema tog över Koppargården hösten 2008 hade tjänstemännen i Hässelby-Vällingby bedömt att det skulle ta två till tre år att få ordningen på verksamheten.
En historia kantad av brister är relevant för att göra bilden av Koppargården mer komplett. Men den återgavs aldrig i höstens rapportering.
Inte heller framgick det att läkarföretaget som skrev det brev som utgjorde startpunkten för medieuppmärksamheten, länge befunnit sig i en djup konflikt med personalen på Koppargården. Det hela bottnade bland i missnöje över att läkarföretagets doktorer ofta var otillgängliga och att de gav otydliga besked om ordinationer av läkemedel – omständigheter som väckte sjuksköterskornas oro över patienternas säkerhet.
Läkartjänsterna upphandlas av landstinget och stadsdelarna väljer sedan från en lista av godkända företag. Carema hade upprepade gånger framfört önskemålet att läkarföretaget skulle bytas ut – och sommaren 2011 fattades ett tjänstemannabeslut i stadsdelen om att välja ett annat företags tjänster.
Bara några veckor senare kom läkarföretagets brev om vanvård på Koppargården.
Men i media syntes inget om konflikten. I rapporteringen saknades också att läkaren aldrig tidigare framfört allvarliga synpunkter och att hon, trots att hon i brevet avsagt sig det medicinska ansvaret för Koppargården, inte gjort någon anmälan om vanvård hos Socialstyrelsen.
Trots att den larmande läkarens och läkarföretagets trovärdighet gick att ifrågasätta på flera punkter, omfamnade reportrar och redaktörer beskrivningen av Koppargården som en absolut sanning som inte behövde prövas.
Om det hade stannat vid det skulle Dagens Samhälle inte ha ansträngt sig för att ta reda på mer om Koppargården – men det primära syftet var inte att avslöja slapp journalistik. Det som motiverade oss var att den ensidiga bilden fick just de konsekvenser som Åsa Tillberg nämner.
Men hur rättssäkert är det att politiker hastigt bygger sina beslut på medieuppgifter av kvalitet som lätt går att ifrågasätta?
Dagens Samhälle beskylls av DN för att förringa den så kallade Caremaskandalen. Men i vår granskning framkommer de konstaterade bristerna på Koppargården, liksom kritikernas åsikter - samt en lång rad tidigare ohörda röster och hårda fakta som sammantaget ger en annan bild än den etablerade. Det är inte att förringa, utan snarare att ge den mångsidiga belysning som borde vara självklar i all journalistik.
Den som läser våra artiklar ser att kritiken som redovisas kommer från stadsdelsnämndens tjänstemän, chefer inom äldreomsorgen, utvecklingssekreterare, organisationskonsulter, sjuksköterskor och Vårdförbundets skyddsombud.
Dagens Samhälle har till skillnad från DN bland annat berättat om Hägersten-Liljeholmens MAS, hon som fick uppdraget att granska journaler på Koppargården. Hon hittade en lång rad brister. Men i sin avslutande kommentar skrev hon:
”Granskningen visar att dokumentationen inte avviker från vad som framkommer vid journalgranskningar i motsvarande verksamheter i andra stadsdelar.”
I den formuleringen skymtar den verkliga skadan av höstens fokusering på Koppargården och Carema: Den ensidiga vrångbilden skymde och fördröjde diskussionen om bristen på kvalitet i all äldreomsorg.
Att som Dagens Nyheters chefredaktör Gunilla Herlitz offentligt hävda att Dagens Samhälle går Caremas ärenden, till och med fått har betalt, är ett lågvattenmärke. I stället borde hon fundera på om DN vänt på alla stenar och verkligen gett en allsidig bild av ”skandalen”. Medierna har ett ansvar och vi anser inte att Dagens Nyheter har levt upp till detta.
Fotnot: Denna debattartikel erbjöds först DN:s debattsida men tidningen avstod från att pulicera den. Artikeln publicerades istället på Newsmill.
