En dag fick sjuksköterskan Susanne Hellström och hennes kollega nog.

Fick patienter med annat modersmål än svenska rätt diagnos? De var inte så säkra på det.

Sjuksköterskorna jobbar på Minnesmottagningen i Malmö där testerna – som avgör om en patient lider av minnesstörningar eller demenssjukdomar – ställer höga krav på kommunikation.

Personalen måste till exempel veta vilken bakgrundskunskap de kan förvänta sig av den som är sjuk. Inte minst när resultatet ska tolkas.

Susanne Hellström ger några exempel:

– I ett av testen ska patienten säga vad fingrarna heter, men på en del språk har fingrarna inte något namn. Vissa uppmaningar kan också betyda andra saker på andra språk. Och när vi vill att patienten ska benämna färger under en viss tid, blir det automatiskt en fördröjning om tolken är med, säger hon.

När de slog larm hos klinikchefen Lennart Minthon, som också är professor i psykiatri vid Lunds universitet, började han att läsa på. Det var ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har han blivit missnöjd, självkritisk och allvarligt oroad.

– Vi tar dåligt hand om folk från andra länder. Det finns människor som får bristfällig vård, eller ingen alls. I landstinget är vi inte lika bra rustade att möta det mångkulturella samhället som man är inom kommunerna, säger Lennart Minthon som varnar för att sjukvården riskerar att bryta mot lagen, om inte alla behandlas lika.

Ju mer han grävde i frågan desto mer övertygad blev han om att minnesmottagningarna, som finns på både sjukhus och vårdcentraler, brottas med speciella bekymmer i till exempel Malmö, som har invånare från 170 olika nationer.

Problemet blir extra påtagligt mot bakgrund av att många med demenssjukdom tappar sitt andraspråk, svenskan. Kommunikation på modersmålet blir då viktigare.

– Vi vet hur många som bor i Malmö, hur många som kommer från andra länder och hur gamla de är. Vi vet också, med tanke på åldersgrupperna, att fler invandrare än idag borde söka sig till minnesmottagningarna.

En teori kliniken har är att det i en del kulturer är mer främmande att söka hjälp för minnesstörningar, något som både kan ses som ”skämmigt”, eller som en naturlig del av ålderdomen.

– Men vi anser att det finns vetenskapliga belägg för att diagnos och behandling ökar individens livskvalitet och möjligheter att klara sig hemma själv längre. Att få rätt diagnos är också väldigt betydelsefullt och avgörande för vilken behandling, eventuell medicinering och omhändertagande som patienten ska få, säger Lennart Minthon, som också understryker att alla är olika, det går inte att generalisera.

Nyligen fick kliniken, tillsammans med sin motsvarighet i Köpenhamn, ett EU-bidrag på åtta miljoner kronor för att komma tillrätta med problemen (se artikeln nedan).

Redan innan projektet kommit igång har det väckt uppmärksamhet. Bland annat ska en representant för projektet tala om satsningen i Norge.

– Det hela känns bra, men lite skakigt. Vi är ju ute på okänd mark, säger Lennart Minthon.