Nu är han sjuk. Över nittio år, med ett starkt hjärta men med en kropp på väg att brytas ner.

När han fortfarande stod på benen brukade han sjunga för de andra på hemmet. Med klar och högtidlig stämma, färgad av ett vackert och fjärilslätt vibrato, i klassiska svenska melodier som ”En gång jag seglar i hamn” från 1953.

Efter att ha bott ensam i flera år, nästan helt isolerad från andra människor sedan hans fru gått bort, flyttade han till ett kommunalt äldreboende och fick plötsligt både en ny roll i livet och en ny gemenskap. Han fick en egen fin lägenhet, flera ordentliga mål mat om dagen, roliga saker att göra på dagarna och möjlighet till hjälp dygnet runt.

Han blev både sedd och lyssnad på.

Nu har han inte lång tid kvar. Men in i det sista bemöts han med respekt.

Varje dag och varje natt vakar personalen över honom, människor han känner sedan tidigare, som han är förtrogen med och som han litar på. Han får ligga i sin egen säng, omgiven av sina saker och fotografier. Av bekanta ansikten och röster.

Bara 30 mil därifrån, på ett Carema-hem, bodde Anneli Möller, 90 år. I ett tidigare liv var hon både skolsköterska och scoutledare, en friluftsmänniska.

På Solhaga fick hon inte den mat hon behövde och när hon till slut dog av undernäring vägde hon inte mer än 35 kilo. Anhöriga larmade upprepade gånger, men fick inget gehör. Ingen såg, ingen lyssnade.

Annelis sista tid blev allt annat än värdig. Till skillnad från min vän drog hon en nitlott i ålderdomens lotteri och blev ännu en svart rubrik under en höst fylld av tragiska vårdskandaler.

Anneli bodde i ett land där det handlar om att ha tur. Där det inte finns några garantier eller löften att hålla. Där kronan kan vara viktigare än människan.

Du kan få trygghet och omvårdnad in i det sista.

Eller dö av svält.