Missförhållanden förekommer även inom kommunal verksamhet. Och entreprenörer som drivs av en idé att göra saker på ett nytt och bättre sätt måste också tillåtas att tjäna pengar på att sätta denna idé i verket. Det ökar den mångfald och valfrihet som få vill vara utan i dag och ännu färre i morgon, när nya generationer klappar på äldreboendets portar.

Däremot är det olämpligt för att inte säga förödande att upphandlingen av omsorg sker på samma sätt som av renhållningstjänster eller snöröjning, det vill säga att den utförare som erbjuder lägst pris vinner. Det är sådant som inbjuder till besparingar på personal och förnödenheter, så att dementa lämnas ensamma på låsta avdelningar på natten och inkontinensskydd bara byts när översvämningen hotar eller redan är ett faktum.

En möjlig lösning kunde vara att införa en "åldispeng" av samma slag som skolpengen, som följer med individen och som flyttar beslutsrätten till honom eller henne. Någon vill bo kvar hemma så länge som det bara är möjligt men behöver större hjälpinsatser än vad dagens normer medger. En annan vill flytta till ett äldreboende, kanske med en särskild profil, medan man fortfarande har ork kvar för att bygga upp relationer med andra i liknande livssituation. Med det regelverk som nu gäller är många av dem som flyttar hemifrån på ålderns höst så fysiskt svaga och/eller dementa att de har svårt att hitta fotfästet i den nya tillvaron.

Alla gamla människor har inte engagerade anhöriga i närheten som kan, vill, vågar och orkar ta strid. Till problembilden hör också att det handlar om en extremt trögrörlig grupp. Ett uppbrott från ett dåligt fungerande boende till något som förefaller bättre kan leda till förvirring och i värsta fall vara rent livshotande.

Det är därför det behövs en strikt kontroll och tydliga regler om vilka nivåer på omsorg som inte får underskridas. Att det tycks finnas majoritet i riksdagen för att införa en minimibemanning inom äldreomsorgen är ett steg framåt även om farhågorna för att snåla kommuner och vinstgiriga utförare kommer att sätta likhetstecken mellan minimum och maximum måste tas på allvar.

I så fall, men endast då, skulle nämligen den offentligt finansierade vården kunna kompletteras med tilläggstjänster betalda med privata medel. Någon vill gå ut inte bara tre gånger i veckan, om det nu skulle bli den för alla gällande basnivån, utan varje dag. Andra önskar sällskap till ishockeymatchen eller teaterföreställningen en gång i månaden - eller till kyrkan varje söndag.

Ja, det kostar en slant ur den egna plånboken - men många äldre har ett sparkapital som de inte hinner utnyttja innan de går dit inget av jordiska ägodelar kan tas med. Ja, det är inte hundraprocentigt rättvist mot den grupp som lever på existensminimum - men det har livet heller inte varit fram till den dag när hjälpbehoven inträder. Tanken måste få tänkas.