Av nyhetsrapportering skulle man kunna tro att äldrevårdens problem beror på privata vårdföretag som tjänar grova pengar på att de gamla inte får den vård de ska ha. Carema har lyfts fram som skräckexempel. Östergötlands enda "vårdskandal" i år inträffade dock på ett kommunalt boende i Norrköping. Correns artiklar under hösten motsäger heller inte att de äldre och deras anhöriga i Linköpings är mer nöjda än motsvarande grupper i andra kommuner. Samtidigt som kostnaderna faktiskt är lägre. Det finns inte heller några skillnader mellan privata respektive kommunala vårdgivare.

Det saknas alltså enkla samband mellan vårdkostnader, vårdkvalitet och vem som utför vården. Vanvård är en förfärlig och fullständigt oacceptabel företeelse. Som skattebetalare är det också oacceptabelt att det idag är möjligt att tjäna så stora pengar på äldrevård, som man sedan genom att ägna sig skatteplanering i lagens yttersta utkanter inte ens behöver skatta för.

Lösningen är dock inte att kommunerna åter monopoliserar utförandet av all äldrevård. Vanvård och slöseri med skattemedel i äldrevården har istället varit kopplat till otydliga kvalitetskrav, dålig upphandling, otydliga avtal och bristande uppföljning.

Avgörande är därför att de som ansvarar för äldrevårdsfrågor inte överskattar sin egen förmåga att förhandla och utforma avtal med vårdgivarna. Allt som kan göras för att få till bättre upphandlingar måste därmed göras. Bättre skrivna avtal är också en förutsättning för de uppföljningar, som så många i debatten om äldrevården krävt.

Vår bestämda övertygelse är att då flera utförare tvingas mäta sig mot varandra ökar äldrevårdens kvalitet samtidigt som skattemedlen används på ett ansvarsfullt sätt. Linköping är ett bra exempel på detta.

LARS VIKINGE, LEDAMOT (C) KOMMUNFULLMÄKTIGE I LINKÖPING

GÖSTA GUSTAVSSON ORDFÖRANDE FÖR ÖSTGÖTACENTERN

JOHAN LUNDGREN, ORDFÖRANDE KULTUR OCH FRITIDSNÄMNDEN