Den senaste tidens avslöjanden om vanvård och missförhållanden vid särskilda boenden för äldre och dementa har upprört oss alla. Det finns ingen enkel och snabb lösning. Larm om missförhållanden är inget nytt fenomen. Och de har inte med driftsform att göra. Problemen finns i både offentlig och privat drift.

Låt oss först av allt konstatera att de allra flesta som bor i vård- och omsorgsboenden faktiskt får en omsorg av god kvalitet. Stockholms stads brukarundersökning från 2010 visar att 78 procent av de äldre är nöjda med sitt boende. De privata utförarna får ett något bättre resultat, men en majoritet av brukarna är nöjda oavsett driftsform.

Men det finns också vård- och omsorgsboenden där kvaliteten är långt ifrån tillräcklig. Vi har sett tv-reportage om demenssjuka som låsts in utan möjlighet att kalla på hjälp och läst om äldre som vanvårdats eller fallit sedan de lämnats utan uppsikt och om personal som inte har haft tillgång till grundläggande hygienartiklar.

Kristdemokraterna och Vårdföretagarna är överens om att mångfald och möjlighet för brukarna att välja mellan olika alternativ är mycket viktigt. Konkurrens mellan olika utförare bidrar till kvaliteten. Samtidigt måste vi inse att det är få som har kraften att bryta upp och flytta från ett boende där man inte trivs för att prova ett annat alternativ. Därför måste varje vård- och omsorgsboende erbjuda en god omsorg.

Det krävs därmed insatser som förmår att lyfta all omsorg, oavsett driftsform:

Kraven på tillstånd måste bli lika för både kommunal och privat omsorg. I dag krävs tillstånd för en privat aktör som vill starta ett särskilt boende. Tanken är att de grundläggande förutsättningarna för god kvalitet ska vara på plats innan verksamheten startar. Men för kommunala boenden gäller inte detta. I praktiken är det upp till den egna förvaltningen att bestämma hur verksamheten ska utformas. Det riskerar att leda till att kommunala verksamheter startas och drivs med alltför dåliga förutsättningar.

Det är möjligt att den initiala prövningen ska ske först när verksamheten startats – det är då det går att upptäcka brister. Vår poäng är att samma hårda krav måste ställas på offentligt driven verksamhet som på privat.

Tillsynen måste bli effektivare. Det gäller både den som staten och kommunen svarar för. Den statliga tillsynen måste fungera som en nationell oberoende granskning som redovisas öppet och gör jämförelser möjliga för både beslutsfattare och allmänheten. I många kommuner är det samma instans, ibland samma person, som ansvarar för både den kommunala driften och uppföljningen av kvaliteten. Då är inte tillsynen oberoende. Risken är uppenbar att uppdagade problem slätas över.

Upphandlingarna måste bli bättre. Det är uppenbart att många upphandlingar inte lett till den kvalitet som var syftet. Här måste både de upphandlande kommunerna och de utförare som upphandlas ta ett större ansvar. Dels gäller det att båda parter tar ansvar för att ett avtal verkligen kan omsättas i praktiken. Syns det redan i avtalet att bemanningen är i underkant måste det justeras. Dels måste vi hitta bättre kvalitetskriterier så att anbudsgivarna verkligen stimuleras att utveckla kvaliteten.

Alla verksamma i omsorgen måste ta ansvar för att missförhållanden uppdagas och rättas till. Det gäller såväl chefer som de som arbetar närmast brukarna. Lagen är mycket tydlig om de anställdas skyldigheter. Den som slår larm och som ser till att problemen blir lösta sköter sitt jobb professionellt och etiskt.

Den som med öppna ögon låter vanvård passera ska inte ha jobbet kvar.

Ewa Samuelsson (KD)

Biträdande socialborgarråd i Stockholm, och före detta äldreborgarråd

Göran Fredriksson

Ordförande Vårdföretagarna