Vårdföretaget Carema håller på att ge allt vad privat äldreomsorg heter ett dåligt namn och göra ättestupan till ett lockande alternativ. Nästan.

Den senaste tiden har förhållandena vid Carema Cares verksamheter granskats av både DN och SVT:s Dokument inifrån.

Den bild som växer fram är sorglig, upprörande.

Igår skrev DN om hur anställda på företagets äldreboenden fått order att väga de boendes blöjor för att se hur mycket varje gamling kissar. Blöjor ska inte bytas i onödan. Anställda DN talat med uppger att det leder till att de äldre får sitta eller ligga i kissblöta blöjor.

Syftet är att ”prova ut rätt hjälpmedel för de boende”, inte att spara pengar, hävdar Carema. Efter vad som varit har företaget dessvärre problem med trovärdigheten.

Enligt uppgifter i DN i onsdags ökade Caremas avkastning på eget kapital – ett sätt att mäta lönsamheten – från mycket goda 17,7 procent år 2007 till extremt höga 33,4 procent 2009.

Kritikstormen har fått Carema Care att slopa sitt bonusprogram som innebar att chefer kunde få en månadslön extra om de klarade vissa mål, som att hålla nere kostnaderna.

”Fel saker får aldrig prioriteras”, kommenterade Carema Cares VD Carl Gyllfors bonusstoppet.

”Vårt fokus är alltid på den enskilda individens behov”, heter det när Carema Care presenterar den egna verksamheten. I verkligheten verkar fokus ha legat på något helt annat: att göra största möjliga vinst.

Men det finns också något som heter mänsklig värdighet och den är svår att mäta i pengar.

Förmodligen är det där problemet ligger.

Det tekniska, det praktiska, det går att sätta en prislapp på. Lokalkostnader. Personalens löner. Maten till de gamla. Förbrukningsvaror, allt från engångshands­kar till blöjor.

Men hur mäta värdighet, hur mäta kvalitet?

Dagar som dessa är det lätt att dras med i skallet mot privata alternativ inom skola, vård och omsorg. Men missförhållanden är tack och lov undantag, inte regel, och förekommer också i offentlig verksamhet.

Valfrihet har ett värde i sig. Konkurrens mellan offentliga och privata aktörer stimulerar och utvecklar. Sverige behöver fler välfärdsproducenter för att få ut så mycket vård och så god vård som möjligt för skattepengarna.

Det ställer höga krav på beställarna, alltså kommunerna när det gäller äldreomsorgen. Detta gäller både vid valet av utförare och kontrollen av att omsorgen håller den kvalitet som krävs och som utlovats.

Här finns av allt att döma stora brister.

I den uppmärksammade rapporten Konkurrensens konsekvenser från tankesmedjan SNS konstateras att de få studier som finns inte är entydiga. Vissa tyder på att kvaliteten är ”något bättre i privat regi, medan and­ra studier pekar i motsatt riktning”. Framför allt pekar rapporten på att det saknas bra mätmetoder.

I bristen på kunskap riskerar valen att styras av blind ideologi.

Det är aldrig bra.