Den senaste tidens avslöjanden om vanvård och missförhållanden vid särskilda boenden för äldre och dementa har upprört oss alla. Det finns ingen enkel och snabb lösning. Larm om missförhållanden är inget nytt fenomen. Och de har inte med driftsform att göra. Problemen finns i både offentlig och privat drift.

Låt oss först av allt konstatera att de allra flesta som bor i vård- och omsorgsboenden faktiskt får en omsorg av god kvalitet. Stockholms stads brukarundersökning från 2010 visar att 78 procent av de äldre är nöjda med sitt boende. De privata utförarna får ett något bättre resultat, men en majoritet av brukarna är nöjda oavsett driftsform.

Men det finns också vård- och omsorgsboenden där kvaliteten är långt ifrån tillräcklig. Vi har sett tv-reportage om demenssjuka som låsts in utan möjlighet att kalla på hjälp och läst om äldre som vanvårdats eller fallit sedan de lämnats utan uppsikt och om personal som inte har haft tillgång till grundläggande hygienartiklar.

Kristdemokraterna och Vårdföretagarna är överens om att mångfald och möjlighet för brukarna att välja mellan olika alternativ är mycket viktigt. Konkurrens mellan olika utförare bidrar till kvaliteten. Samtidigt måste vi inse att det är få som har kraften att bryta upp och flytta från ett boende där man inte trivs för att prova ett annat alternativ. Därför måste varje vård- och omsorgsboende erbjuda en god omsorg.

Det krävs därmed insatser som förmår att lyfta all omsorg, oavsett driftsform:

Kraven på tillstånd måste bli lika för både kommunal och privat omsorg. I dag krävs tillstånd för en privat aktör som vill starta ett särskilt boende. Tanken är att de grundläggande förutsättningarna för god kvalitet ska vara på plats innan verksamheten startar. Men för kommunala boenden gäller inte detta. I praktiken är det upp till den egna förvaltningen att bestämma hur verksamheten ska utformas. Det riskerar att leda till att kommunala verksamheter startas och drivs med alltför dåliga förutsättningar.

Det är möjligt att den initiala prövningen ska ske först när verksamheten startats – det är då det går att upptäcka brister. Vår poäng är att samma hårda krav måste ställas på offentligt driven verksamhet som på privat.

Tillsynen måste bli effektivare. Det gäller både den som staten och kommunen svarar för. Den statliga tillsynen måste fungera som en nationell oberoende granskning som redovisas öppet och gör jämförelser möjliga för både beslutsfattare och allmänheten. I många kommuner är det samma instans, ibland samma person, som ansvarar för både den kommunala driften och uppföljningen av kvaliteten. Då är inte tillsynen oberoende. Risken är uppenbar att uppdagade problem slätas över.

Upphandlingarna måste bli bättre. Det är uppenbart att många upphandlingar inte lett till den kvalitet som var syftet. Här måste både de upphandlande kommunerna och de utförare som upphandlas ta ett större ansvar. Dels gäller det att båda parter tar ansvar för att ett avtal verkligen kan omsättas i praktiken. Syns det redan i avtalet att bemanningen är i underkant måste det justeras. Dels måste vi hitta bättre kvalitetskriterier så att anbudsgivarna verkligen stimuleras att utveckla kvaliteten.

Alla verksamma i omsorgen måste ta ansvar för att missförhållanden uppdagas och rättas till. Det gäller såväl chefer som de som arbetar närmast brukarna. Lagen är mycket tydlig om de anställdas skyldigheter. Den som slår larm och som ser till att problemen blir lösta sköter sitt jobb professionellt och etiskt.

Den som med öppna ögon låter vanvård passera ska inte ha jobbet kvar.

Ewa Samuelsson (KD)

Biträdande socialborgarråd i Stockholm, och före detta äldreborgarråd

Göran Fredriksson

Ordförande Vårdföretagarna

Det säger väl sig självt. Ska man tjäna pengar på äldrevården, då får man skära ner på personalen och snåla in på blöjorna. Då blir det inget över till vård av de gamla.

I sin iver att privatisera välfärden har kommunerna sålt ut sina äldsta och sjukaste medborgare. Tyresö, Stockholm och Jär­fälla är bara några av de kommuner som låtit riskkapitalister ta över ansvaret för gamla, ­dementa och döende patienter.

I höst har skandalerna avlöst varandra med vanvård, fallolyckor och höga dödstal.

Efter 90-talskrisen var den svenska ­äldrevården redan slimmad. De äldre bodde hemma och många klarade sig bra med hjälp av hemtjänsten. Men för de allra sköraste, de dementa och döende, fanns fortfarande äldreboendena.

När de borgerliga partierna tog över i ­kommunerna privatiserade de med ­nästan religiös fanatism allt som gick att privatisera. Stockholmsområdet var som vanligt först och det är också där de värsta skandalerna nu utspelar sig.

På de privata vård­bolagens äldre­boenden avslöjas brister på allt som kostar pengar: tvål, handsprit, toalettpapper och medicinsk utrustning. I SVT:s ”Dokument inifrån” berättar vårdpersonal hur de gamla får ligga kvar till lunch för att ingen har tid att ta upp dem ur sängarna. Om fall­olyckor, svält och om den gamla kvinnan som tillbringade sin sista dag på ett plastskynke, täckt av sin egen avföring.

Ansvarig för den vanvården var risk­kapitalägda Carema. För bolaget var affären enkel: spara så mycket man kan för att aktieägarna ska få så stor utdelning som möjligt. Bonusar och tävlingar ­mellan avdelningarna drev på ned­skärningarna.

De naiva kommunerna köpte hela det privata paketet av lögner och lismande reklam. Men det är de gamla som förnedrats i slutet av sina liv och det är det största sveket.