Avslöjandena om misskötta skolor har det senaste året rört upp en hel del känslor. Men missförhållandena inom äldrevården och Caremaskandalen skakar hela det svenska samhället.
I statens eller kapitalets tjänst – var passar välfärden bäst?
Svaret är inte längre lika enkelt och självklart om man ser marknadsekonomi och kapitalism som sin husgud. Själva förutsättningen för privatägda bolag är att de måste göra vinster för att överleva. Aktieägarna måste få betalt för att de satsar kapital, annars finns det inget skäl att ställa upp med pengar. Men att gå med vinst innebär ett ständigt hårt arbete med att se över kostnader och effektivisera.
Vanvård som kan drabba nära och kära eller en själv när jakten på effektivisering och vinst blir för hård är i högsta grad ett hot som uppenbarligen kan få en dödlig utgång om det realiseras. Det är en skrämmande bild som vi fått av den avreglerade svenska välfärden och det är inte konstigt att många nu vill förbjuda vinster från omsorg av unga, sjuka och äldre.
Men verkligheten är sällan svart eller vit. I landet lagom är det ofta grått och visst finns det fler nyanser än bara ont och gott.
Ägandeformen – stiftelse, stat, kommun eller privat – är inget kvalitetsmått och kommer aldrig att bli det heller. Bara för att en ägare inte har vinstkrav innebär det inte per automatik att välfärden håller en högre nivå än ett bolag med mål att gör vinst på samma verksamhet.
Verksamheter utan krav på vinst kan i stället öka risken för resurser slösas bort. Tid kanske läggs på onödiga rutiner eller på dubbelarbete när någon inte har ett uttryckligt intresse för att försöka lösa uppgifterna på bästa sätt. Risken finns att utveckling och förbättringar inte lyfts fram. I slutändan kan det ge mindre tid och omsorg till behövande.
Det finns en gräns för hur mycket bolag och ägare med vinstmål kan spara och effektivisera sig fram till vinster. Till slut finns det vare sig kunder eller anställda kvar i en sådan miljö. Att erbjuda gymnasieungdomar en bärbar dator och ett tomt klassrum för självstudier fungerar inte i längden. Nästa läsår lär bänkarna gapa tomma, när eleverna i stället sökt sig till de gymnasier som ger bäst förutsättning att ta sig in på universitetet eller få jobb.
Det är inte genom ägandeformen som vi kan öppna himmelens portar och komma tillrätta med kvalitetsproblemen och vanvård av våra unga, gamla och sjuka. Varje välfärdsutövare måste lyda under tydliga krav för att prestera det vi gemensamt kommit överens om att betala dem för.
Stat, kommun och landsting måste ställa högre och tydligare krav på samtliga aktörer inom sektorn. Liksom en inköpare på H&M, aktieägare i Volvo eller en villaägare som ska lägga om taket gäller det att ständigt följa upp hur arbetet utförs. Samt att slutresultatet motsvarar det som man beställt och betalat för. Det innebär inte bara att antalet beställda toppar ska vara rätt utan att varje detalj, sömn och applikation ska hålla den överenskomna kvalitén. Samma hökögon måste ständigt bevaka Volvos kvartalsrapporter eller arbetet med att lägga det nya taket.
Vi som växte upp med ett enda tv-, tele- och elbolag kan lätt hålla oss för skratt över statliga monopol. Det var på den tiden då alla utan undantag lade sig vinn om att komma i tid till bion. För den lilla reklamsnutten innan filmen var något exotiskt som signalerade valfrihet och möjligheter. Numera undviker jag reklam som pesten. Men att nu kunna välja vård, skola och omsorg, som då var lika otänkbart som att socialdemokraterna skulle förlora ett val, är något jag uppskattar.
Stat, kommun och landsting är dock tyvärr allt för naiva i sin tro på det goda företaget eller den gode leverantören. De existerar inte. Det går inte att ha marknadsdjuret springande lös eftersom det ligger i dess natur att maximera sin egennytta.
Med tuffare och tydligare krav över vilken välfärd vi ska ha så finns det hopp om att valfrihet också är lika med trygghet. Men utan en professionell uppföljning och möjlighet till hot om hårda sanktioner kommer välfärden att reduceras till ett lotteri.
Blir du en av de lyckligt lottade som lyfts när du som mest behöver det? Eller drabbas du av välfärden när du är som mest utsatt och sårbar?
