Linköping, februari 2011. Först efter fjärde samtalet från äldreboendet får Gösta Karlsson, 98, träffa en sjuksköterska. Det är natt och han hostar blod.

När ambulansen väl kommer är det för sent. Han dör på väg till sjukhuset.

I två veckor har Aftonbladet granskat svensk äldrevård. Skrivit om nerkissade blöjor, livshotande liggsår och äldre som glöms bort på toaletten. Tusentals läsare har engagerat sig.

Barnbarn har berättat om en ovärdig vård av mormor eller farfar. Undersköterskor har – mot löfte om anonymitet – rapporterat om tuffa arbetsvillkor och en vård som inte längre är värd namnet.

De anställda fruktar repressalier. ”Vår chef har hotat med åtgärder om vi anställda yppar det vi ser, hör och upplever”, skriver en av dem.

Var det en tillfällighet att Gösta Karlsson dog för att nattsjuksköterskan inte hade tid att komma?

De senaste åren har 25 000 tjänster försvunnit från äldrevården.

”Det finns starka skäl att ifrågasätta om alla äldre får den vård de behöver”, skriver Socialstyrelsen i sin senaste rapport.

Nattbemanningen är bara en sjundedel jämfört med på dagtid. I sex av tio boenden låstes de gamla in på natten och lämnades sedan utan tillsyn, när Socialstyrelsen kontrollerade 94 demensboenden förra året. Trots att det är förbjudet.

Stockholm, januari 2011. Gunilla Hedenberg har arbetat inom äldrevården i större delen av sitt vuxna liv. Det har gått tio månader sedan hon gick i pension från jobbet som undersköterska. Men samvetet gnager.

– Jag kan inte vara tyst längre. Det är förfärligt hur vi behandlar våra gamla.

För tio år sedan fyllde hon en säck med blöjor varje natt – när hon gick i pension var den inte ens halvfull.

När Carema tog över driften blev blöjorna en utgift som det skulle sparas på.

I oktober 2008 varnade Riks­revisionen för brister i kontroll och tillsyn av de privata bolagen inom äldrevården. En dryg månad senare fick folkhälsominister ­Maria Larsson (KD) ta emot över 155 000 namnunderskrifter från Aftonbladets läsare som krävde en bättre vård av äldre.

Sedan dess har larmen om vanvård dykt upp med jämna mellanrum. De senaste veckornas kritik har främst rört resultaten av de privata bolagens vinstmaximering.

Att riskkapitalbolag mjölkar mångmiljonvinster ur svensk ­äldrevård är resultatet av en ­utveckling som startade på 1980-talet, när kommuner lade ut äldreomsorg på entreprenad. ­Under 1990-talet tog privatiseringen fart.

– Från början såg man framför sig att eldsjälar skulle ges möjlighet att starta eget. Det handlade om småskalighet och lokal för­ankring, säger äldreomsorgs­professor Mats Thorslund.

De senaste fem åren har de ­privata äldreboendena ökat kraftigt.

I dag bor nästan 11 000 i privat drivna äldreboenden.

Västertorp, november 2011. ­Anna-Lenah Jonsson, 91, lever ­ensam och kan inte gå mer än några steg på sin svårt infekterade fot. Ändå anses hon vara för frisk för att få plats på ett äldre­boende. Hemtjänsten kommer fem gånger om dagen, men på ­natten känner hon sig ensam och otrygg.

På bara sju år – mellan 2002 och 2009 – minskade antalet platser i särskilda boenden från 115 000 till 95 000. I stället tvingas allt fler bo hemma, med hemtjänst som stöd. Denna grupp steg samtidigt från 125 000 till 205 000 gamla.

– I dag krävs det att man är ­ensamstående och dement för att få ett särskilt boende, säger Mats Thorslund, äldreomsorgsprofessor på Karolinska institutet.

Det innebär inte bara att det har blivit svårare att få plats på ett äldre­boende utan också att de gamla som får plats på ett boende är allt skröpligare.

Och för dem som bor kvar hemma har det blivit allt mer sällsynt att läkarna på vårdcentralen gör hembesök.

Men problemen stannar inte här. Till 2050 kommer antalet personer över 85 att ha fördubblats. Vi lever längre, men blir inte friskare.

– Om vi tycker att vi har problem i dag, så kommer vi bara att se det som småproblem i framtiden, säger Mats Thorslund