– Jag var rädd att det skulle slå tillbaka mot mig själv. Det   fanns inga vittnen till händelsen och vårdtagaren hade knappast kunna   redogöra för vad som hade hänt.

Det är en kväll i januari i år på ett gruppboende för dementa åldringar i en   av Omkretsens kommuner. Petra och en kollega, Anna, ska lägga en vårdtagare.   Arbetet är tungt. Irritationen hos både vårdtagaren och Anna växer.

Till slut går Anna över gränsen. Hon sliter och tar hårt i vårdtagaren och   kallar honom ful och säger att han luktar illa.
– Jag blev totalt överrumplad. Efteråt gick jag till personalrummet för att   fundera. Magkänslan sade mig att det här var så fel det kunde bli, berättar   Petra.

Det är nu hon, som är nyanställd på boendet, bestämmer sig för att göra en   anmälan mot sin kollega som arbetat länge på boendet och som Petra uppfattar   som allmänt omtyckt.

På måndag morgon berättar hon för några av kollegorna på boendet.
– Jag hoppades få stöd och blev förvånad när flera berättade att de haft   misstankar om samma sak. Men ingen ville gå vidare och anmäla. Det kändes   som om jag fick göra deras jobb.

Petras chef tar uppgifterna på stort allvar. Anna stängs av från arbetet och   en utredning inleds av en kommunal tjänsteman som inte är placerad på Petras   arbetsplats. Men tiden som följer blir ändå pressande för Petra.
– Jag var rädd att det skulle slå tillbaka mot mig själv. Det fanns inga   vittnen till händelsen och vårdtagaren hade knappast kunna redogöra för vad   som hade hänt.
– Jag undrade om Anna skulle få vara kvar eller inte. Att fortsätta arbeta   tillsammans med henne var uteslutet. Då hade jag fått byta jobb.

Utslaget kommer efter några veckor. Petra har handlat rätt och Anna gjort ett   allvarligt övertramp. Anna omplaceras till annan verksamhet inom omsorgen.
– Idag upplever jag det som att hon inte har något personligt emot mig. Men   det känns ändå som om något ligger emellan oss.
– Jag ångrar inte att jag anmälde. Men det är kanske för att allt gick bra.   Vad hade hänt om jag hade blivit utfryst? Kanske påverkade det också att jag   var ny på jobbet och inte hade ­någon personlig relation till Anna.

Petra menar det är bra att Anna omplacerades. Nu slipper de mötas i det   dagliga arbetet. Men det känns ändå fel.
– Det fanns misstankar om fler kränkningar som aldrig utreddes. Jag har ofta   undrat varför man inte ställde frågor till andra som också arbetat med Anna.   Personer som brister i respekt och saknar insikter borde inte få arbeta med   gamla människor.
– Jag tror att det finns ett mörkertal där man låter bli att anmäla av hänsyn   till kollegor eller av rädsla för att själv få obehag. När allt var över   fick jag beröm av min chef. ”Det var nog inte första gången det hände”, sade   hon. Hur kunde hon veta det?