Alla inlägg den 30 november 2011

Av Tommy - 30 november 2011 11:23

Linköping

Skärpt kontroll av äldreomsorg

Publicerat: tisdag 29
november kl 14:22
, Nyheter P4 Östergötland
Kommentera

Efter den senaste tidens avslöjanden om missförhållanden inom äldreomsorgen
skärper nu Linköpings kommun sin kontroll av verksamheten.

Det är den borgerliga majoriteten som gett kommundirektören i uppdrag att så
snabbt som möjligt redovisa hur kommunens kvalitetskrav följs upp.

Kommundirektören ska också ta fram förslag på hur kommunen ytterligare kan
stärka äldreomsorgens kvalitets- och uppföljningsarbete och bemöta människors
oro med korrekt information.

Troligen lämnar kommundirektören sin redovisning i
januari. När vi ser resultatet ger vi ytterligare resurser till kvalitets- och
uppföljningsarbetet, säger kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M).

Det är för att lugna anhöriga och för att ytterligare försöka förbättra
omsorgen som majoriteten nu begär redovisningen, fortsätter Paul Lindvall.

– Anhöriga hör av sig och undrar hur det är med äldreomsorgens kvalitet. Då
vill vi ytterligare stärka kvalitetsuppföljningen så att vi kan ge riktigt bra
svar på oron.

Att allmänheten kan ha en mindre smickrande uppfattning om privata utförare
har Paul Lindvall förståelse för, även om han själv tycker det är bra med flera
alternativ till omsorgen.

– Alla blir upprörda när pengar försvinner till skatteparadis, men vi i
Linköping känner ändå inte igen den bilden. Vi tycker att det är en fördel att
det är fler än kommunen som utför äldreomsorgen.

Av Tommy - 30 november 2011 11:20

Bilden av frontotemporal demens klarnar

Arne Brun, professor, avdelningen för patologi, Lunds universitet

arne.brun@lsn.se

Lars Gustafson, professor, avdelningen för geriatrisk psykiatri, Lunds universitet

lars.gustafson@med.lu.se


Sammanfattat

Frontotemporal demens orsakas av degeneration av nervceller, huvudsakligen i de främre delarna av pann- och tinninglobernas bark.

Sjukdomen debuterar ofta redan i 30-årsåldern och är den näst vanligaste degenerativa demensformen mellan 30 och 60 år.

Sjukdomsbilden domineras av personlighetsförändringar, beteendestörningar, affektiva symtom och tilltagande expressiv språkstörning.

Yttringarna blir förödande för den drabbade, som vanligen är i yrkesaktiv ålder, och för de anhöriga.

Redan 25 år efter upptäckten har forskning inom genetik och molekylärbiologi lett fram till god diagnostik och förståelse av sjukdomen och till och med utsikter till behandling av denna svåra demenssjukdom.


ODet är nu 25 år sedan den första internationella konferensen kring pannlobsdemens, även kallad frontotemporal demens (FTD) eller frontallobsdemens, ägde rum i Lund 1986. Den föranleddes av att vi funnit ett relativt stort antal demensfall med frontal symtomatologi och en neuropatologi som vi uppfattade som en tidigare ej definierad sjukdom. Konferensen blev något av en väckarklocka. FTD hade dessförinnan fört en undanskymd och närmast betvivlad tillvaro i våra lundensiska forskningsarkiv, först omnämnd 1977 [1] men redovisad mer i detalj vid den första konferensen [2, 3]. Sedan dess har publiceringskurvan och forskningsaktiviteten nått nya toppar (Figur 1) synkront med och uppenbarligen stimulerade av de efterföljande konferenserna, varav även den andra, tredje och fjärde arrangerades i Lund och de följande i Philadelphia, San Francisco, Rotterdam och Indianapolis. Efter den senaste kongressen 2010 har vi gjort ett försök att sammanfatta och kommentera FTD-begreppets utveckling [4].


Den kliniska betydelsen av atrofi inom frontal- och temporalloberna vid demens uppmärksammades redan i slutet av 1800-talet, och Picks sjukdom som sjukdomsbegrepp etablerades på 1920-talet. Picks sjukdom var emellertid relativt ovanlig och förväxlades ofta med Alzheimers sjukdom, som länge ansågs omfatta hela hjärnan och speciellt frontalloberna! Ofta blev diagnosförslaget Pick–Alzheimers sjukdom, och på etablerade demenskongresser uppmärksammades sällan degenerativa demenser av »icke-alzheimertyp«.

»Om det inte varit för gliosen«

En snabb kunskapsutveckling har möjliggjorts av nya tekniker för klinisk och neuropatologisk forskning, såsom metoder för avbildning av hjärnans morfologi och funktion, immuntekniker för identifiering av celler och proteiner samt genanalys. Innan dessa metoder såg dagens ljus var vi hänvisade till traditionell teknik inom patologin liksom kliniken. Den bild vi då såg var vid första anblicken en ospecifik och enkel degeneration av hjärnbarken med viss förlust av små nervceller samt ärrbildning med glios och finporig uppluckring (mikrovakuolisering) som kunde ha förväxlats med postmortala artefakter om det inte hade varit för gliosen, som är ett ovedersägligt tecken på skada.

Bilden blev emellertid karakteristisk och specifik av att dessa förändringar återfanns enbart i barkens tre yttre lager. Till den specifika bilden bidrog dessutom den topografiska utbredningen i barken, begränsad till främre frontalloberna med främre gyrus cinguli samt främre delen av tinningloben, vilket kunde kartläggas tack vare multipla helhjärnssnitt för mikroskopisk analys.

Denna utbredning var konsekvent om än med viss individuell variation och asymmetri, som har givit upphov till senare tiders många kliniska former av FTD (såsom progressiv afasi och semantisk demens, men även kortikobasal degeneration och progressiv supranukleär paralys). Denna indelning baserades på individuellt olika frontala symtom men är fortfarande uttryck för en sjukdomsprocess, som så småningom kan komma att omfatta hela prefrontala regionen. Symtomatologin baseras ju snarare på lokalen för förändringarna än på de mikroskopiska fynden. Till den topografiska karakteristiken kan läggas att centralvindlingarna är sparade, liksom vid Alzheimers sjukdom, något som kan knytas till dessas tidigare fylogenes och ontogenes och därför större motståndskraft.

Därtill fanns i den vita substansen en måttlig myelinförlust med oklart samband med barkdegenerationen [5]. Det förelåg inga förändringar av den art som ses vid Picks eller Alzheimers sjukdom. Degenerationen gav oftast upphov till en till det yttre lindrig eller osäker atrofi av berörda hjärnpartier – i skarp kontrast till den uttalade och distinkt avgränsade atrofin vid Picks sjukdom. Den nya sjukdomen hade ju även specifika drag, till skillnad från vad som kallats degeneration utan distinkt histologi (degeneration lacking distinctive histology, DLDH) [6].

Förvånande nog fann vi en association med amyotrofisk lateralskleros (ALS), något som redan 1986 bekräftades av japanska forskare och som dokumenterats i många följande undersökningar. Detta kan komma att få sin förklaring i en för sjukdomarna gemensam etiologisk roll för proteinerna TDP43 (transactive DNA-binding protein) och progranulin.

Trots den lindriga degenerationen och atrofin led dessa patienter av svår frontal dysfunktion, vilket talar för att viktiga neuron slagits ut. Man kan spekulera över om dessa var de enligt senare fynd skadade interneuronen, eller om dysfunktionen hänger samman med en lindrig degeneration i substantia nigra, som förser frontalbarken med signalsubstanser av adrenerg och dopaminerg typ [7], eller i corpus striatum, som har frontala förbindelser. En likaledes måttligt uttalad degeneration av amygdalakärnan har kopplats till försämrad social kompetens [8]. Den frontotemporala utbredningen av degenerationen styrktes av flödesnedsättningar i samma regioner mätt med xenon-133-clearance-teknik lanserad av David H Ingvar i Lund [9] och Niels Lassen i Köpenhamn och som inhalationsmetod vidareutvecklad av Jarl Risberg i Lund [10].

Typisk sjukdomsbild

Den kliniska bilden vid FTD är en långsamt progredierande demens, som är familjär i 50 procent av fallen. Sjukdomsdebuten sker vanligen före 70 års ålder med karakteristiska symtom redan i 30-årsåldern, och durationen kan variera mellan 3 och 17 år. Sjukdomsbilden, som är skiftande, domineras av personlighetsförändringar, beteendestörningar och affektiva symtom med bristande omdöme, hämningsbortfall och sviktande empati. Den sjuke blir känslomässigt oengagerad, apatisk och rastlös, vilket lätt kan misstolkas som depression eller annan psykisk sjukdom. Dessutom ses ofta en tilltagande utarmning och stereotypi av den expressiva språkfunktionen, ofta med mutism och förlust av mimik i ett senare stadium.

Vid FTD är de kognitiva störningarna mindre uttalade på ett tidigt stadium än vid Alzheimers sjukdom. Minnet av näraliggande upplevelser och förmågan till rumslig orientering och igenkänning är relativt välbevarade, men oftast har den sjuke nedsatt inlärningsförmåga, koncentrationsförmåga och förmåga till målinriktat beteende. Vanliga fenomen vid FTD är dessutom hypersexualitet, hy­per­oralitet och s k användarbeteende, som även beskrivits hos patienter med andra fokala frontallobslesioner.

Den kliniska diagnosen FTD kan ställas med betydande säkerhet baserat på symtomprofil och sjukdomsförlopp även om det föreligger en betydande klinisk variabilitet beroende på hjärnförändringarnas topografi. Klinisk differentialdiagno­stik av FTD, Alzheimers sjukdom och cerebrovaskulär demens är också möjlig i överensstämmelse med hjärnskadans utbredning [11].

Demenstyp som tidigare inte definierats

Den initialt förbryllande situationen med ett relativt stort antal fall av svår demens med till synes vaga och lindriga förändringar vållade diagnostiska problem. Tack vare samstämmighet mellan patologiska förändringar och kliniska yttringar stod det dock så småningom klart att vi hade att göra med en demenstyp som tidigare inte definierats. Med hänsyn till skillnaderna jämfört med Alzheimers sjukdom valde vi benämningen frontallobsdegeneration av icke-alzheimertyp (FLD). En av vinsterna med redan de första FTD-konferenserna var kontakten med Manchestergruppen, som gjort liknande iakttagelser, kliniskt och neuropatologiskt, och tillsammans med dem kom vi fram till konsensus om tre former av FTD: frontallobsdegeneration (FLD), Pickliknande sjukdom och ALS-associerad frontal demens [12]. I en andra huvudsakligen kliniskt grundad konsensusrapport kring sjukdomsgruppen, nu kallad frontotemporal lobär demens (FTLD), adderades två former av demens med språkstörning (progressiv afasi och semantisk demens) [13].

Nya forskningsredskap vidgade insikterna

Utvecklingen under de följande åren med tillkomst av immunmetoder för astrocytärt surt gliofibrillärt protein (GFAP) och för en markör för synapser (synaptofysin) verifierade gliosen och visade förlust av synapser, båda i de tre yttre barklagren men inte i de djupare. Detta verifierade den ytliga barkdegenerationen, dvs bara av den yttre delen av den neuronala kolumnen. Detta var ett oväntat fynd med hänsyn till att den vertikala neuronala kolumnen är den i histogenesen tidigast formade enheten med vertikala förbindelser mellan neuronlagren. Dess djupa och fylogenetiskt äldsta del kvarstår alltså, trots förlusten av samarbetet med den yttre delen, som även kommunicerar med andra liknande enheter via molekylarlagrets neuritplexus.

Vår dåvarande medarbetare X Liu kartlade synapspatologin i sin avhandling 1995. Synapsförlust, som vid alzheimer drabbar alla lagren, har antagits vara den inledande och väsentliga orsaken till dysfunktionen [14] och bör analogt spela en liknande roll vid FTD. Då positronemissionstomografin (PET) introducerades verifierade den tidigare fynd gjorda med xenon-133-metoden för blodflödesmätning.

Nya metoder under 1990-talet för att immunologiskt påvisa olika essentiella proteiner breddade utbudet av FTD-former. Cellskelettets strukturprotein tau, som i en abnormt fosforylerad form är en markant abnormitet vid Alzheimers sjukdom kopplad till en mutation av taugenen på kromosom 17, förelåg även vid vissa former av FTD som var kombinerade med parkinsonism. Denna variant av FTD är representerad med endast enstaka fall i vårt svenska material men dominerar inom vissa andra forskningscentras upptagningsområden.

Begränsat nordisk sjukdom, ansåg omvärlden

I Danmark dominerar en enda släkt med FTD av en typ besläktad med vår FLD, baserad på en mutation på kromosom 3. Dylika geografiska variationer gör det svårt att uppskatta den globala frekvensen av den ena eller andra formen av FTD. Detta kan hänga samman med skillnader mellan forsknings­centra vad gäller intressen och traditioner, obduktionsfrekvens och tekniker, patienturval inkluderande åldersgrupper och diagnostiska metoder men även lokala miljöfaktorer.

En illustration av detta är att vid vår tidigaste presentation av FTD, som en tioprocentig andel av alla neuropatologiskt dia­gnostiserade demenser, ansåg omvärlden FTD vara en begränsat nordisk sjukdom, möjligen ett arv från vikingarna som man insinuant beskyllde för bristande behärskning med raseri, sexualdrift och andra frontala symtom. Då sjukdomen dök upp även i andra europeiska länder skyllde man åter på vikingarna och deras härjningståg i Europa, men de får väl i dag anses vara rehabiliterade på denna punkt.

Nya markörer introducerades

Immunhistologin bidrog även till att i de flesta fall påvisa ubikvitin (FTD-U), som markerar nedbrytning av ett protein. Detta protein befanns senare vara en markör för TDP43, ett protein av betydelse för genomets uttryck. Förekomsten av detta protein och av strukturproteinet tau ligger nu till grund för klassifikationen i två huvudgrupper, som omfattar de flesta former av FTD [15]. Därtill kommer två mindre grupper: tau- och TDP43-negativa fall med annat protein (fused in sarcoma [FUS] proteins) samt icke karakteriserade grupper av fall. Dessutom visar majoriteten av fall av ALS en deposition av TDP43, och noggrannare kognitiv testning visar symtom som vid FTD, vilket ytterligare stärker sambandet mellan dessa sjukdomar [16]. TDP43 är involverat även i andra degenerativa nervsystemsjukdomar såsom Alzheimers, Parkinsons och Huntingtons sjukdomar samt Lewykroppsdemens. Utvecklingen pekar mot att TDP43 i serum och likvor kan komma att bli en diagnostisk markör [17-19].

Med immunteknik har man även påvisat proteinet progranulin, som i den adulta organismen reglerar cellens proliferation och underhåll. Det förekommer i sänkta nivåer hos individer med FTD-U liksom vid ärftlig disposition för sjukdomen, jämfört med hos icke-bärare av sjukdomen, och progranulinnivån fungerar prognostiskt och som specifik markör för denna form [20]. En mutation på progranulingenen har påvisats på kromosom 17q21–22 och innebär predisposition inte bara för FTD utan också för andra neurodegenerativa sjukdomar såsom ALS [21] och Alzheimers sjukdom. Sänkta nivåer av progranulin har befunnits accelerera undanröjningen av skadade celler (apoptos) via stimulering av makrofagerna in­nan reparativa processer hunnit rädda dessa celler, vilket skulle medverka till och förklara neurodegeneration vid bl a FTD [22].

Av ännu större betydelse är förhoppningsvis de studier som nyligen visat att en kort DNA-sekvens på kromosom 9 upprepad upp till tusentals gånger, mot normalt några tiotal gånger, förelåg i ca 12 procent av fallen av familjär FTD och i mer än 22 procent av fallen av familjär ALS (9p21-linked ALS and FTD) [23] samt i en mindre andel av sporadiska fall av dessa sjukdomar. Fyndet bedöms som ett genombrott och pekar ut ett idealiskt mål för läkemedelsbehandling. En inte ringa del av de båda sjukdomarna faller dock än så länge utanför denna förklaringsmodell.

Konklusion

De internationella FTD-konferenserna har under de senaste tio åren visat en växande medvetenhet om behovet av psykologiskt och praktiskt stöd samt utbildning till den stora gruppen anhöriga och vårdpersonal.

Explosionen av forskningsfynd under den i sammanhanget korta perioden av 25 år har givit oss en mängd högintressanta fynd som inger förhoppningar om framtida förståelse av etiologin och säkrare diagnostik och behandling av frontotemporal demens.

För 25 år sedan dominerades demensdiagnostiken helt av Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Picks sjukdom var relativt ovanlig och förväxlades ofta med Alzheimers sjukdom, varför man talade om Pick–Alzheimers sjukdom. När vi på 1970-talet fann ett ökande antal demensfall som inte passade med någondera diagnosen, kunde vi tack vare samarbete mellan psykogeriatrik, neuropatologi och neurofysiologi påvisa en ny sjukdomsgrupp, frontotemporal demens (FTD). Detta har lett fram till fördjupad kunskap om neurodegeneration i allmänhet och renodling och klarare indelning av gruppen frontala demenser. Den serie av internationella konferenser kring FTD som startades i Lund 1986, och som senare tagits över av andra länder, har bidragit till forskningsaktiviteten i riktning mot ökad förståelse och behandlingsmöjligheter vid denna svåra demensform.

Referenser
1. Gustafson L, Brun A, Ingvar DH. Presenile dementia: clinical symptoms, pathoanatomical findings and cerebral blood flow. In: Cerebral vascular disease. Edited by Meyer JS, Lechner H, Reivich M. Amsterdam: Excerpta Medica; 1977: 5-9

2. Brun A. Frontal lobe degeneration of non-Alzheimer type. I. Neuropathology. Arch Gerontol Geriatr. 1987;6:193-208.

3. Gustafson L. Frontal lobe degeneration of non-Alzheimer type. II. Clinical picture and differential diagnosis. Arch Gerontol Geriatr. 1987;6:209-223.

4. Brun A, Gustafson L. The birth and early evolution of the frontotemporal dementia (FTD) concept. J Mol Neurosci. 2011;Doi 10. 1007/s12031-011-9565.

5. Englund E, Brun A. Frontal lobe degeneration of non-Alzheimer type. IV. White matter changes. Arch Gerontol Geriatr. 1987;6:235-243.

6. Knopman DS, Mastri AR, Frey WH, 2nd, Sung JH, Rustan T. Dementia lacking distinctive histologic features: a common non-Alzheimer degenerative dementia. Neurology. 1990;40:251-256.

7. Dreher JC, Meyer-Lindenberg A, Kohn P, Berman KF. Age-related changes in midbrain dopaminergic regulation of the human reward system. Proc Natl Acad Sci U S A. 2008;105:15106-15111.

8. Bickart KC, Wright CI, Dautoff RJ, Dickerson BC, Barrett LF. Amygdala volume and social network size in humans. Nat Neurosci. 2011;14:163-164.

9. Ingvar DH. History of brain imaging in psychiatry. Dement Geriatr Cogn Disord. 1997;8:66-72.

10. Risberg J. Frontal lobe degeneration of non-Alzheimer type. III. Regional cerebral blood flow. Arch Gerontol Geriatr. 1987;6:225-233.

11. Gustafson L, Englund E, Brunnstrom H, Brun A, Erikson C, Warkentin S, et al. The accuracy of short clinical rating scales in neuropathologically diagnosed dementia. Am J Geriatr Psychiatry. 2011;18:810-820.

12. Brun A, Englund E, Gustafson L, Passant U, Mann DMA, Neary D, et al. Clinical and neuropathological criteria for frontotemporal dementia. The Lund and Manchester Groups. J Neurol Neurosurg Psychiatry. 1994;57:416-418.

13. Neary D, Snowden JS, Gustafson L, Passant U, Stuss D, Black S, et al. Frontotemporal lobar degeneration: a consensus on clinical diagnostic criteria. Neurology. 1998;51:1546-1554.

14. Terry RD. Cell death or synaptic loss in Alzheimer disease. J Neuropathol Exp Neurol. 2000;59:1118-1119.

15. Mackenzie IR, Neumann M, Bigio EH, Cairns NJ, Alafuzoff I, Kril J, et al. Nomenclature and nosology for neuropathologic subtypes of frontotemporal lobar degeneration: an update. Acta Neuropathol. 2010;119:1-4.

16. Kiernan MC, Vucic S, Cheah BC, Turner MR, Eisen A, Hardiman O, et al. Amyotrophic lateral sclerosis. Lancet. 2011;377:942-955.

17. Chen-Plotkin AS, Lee VM, Trojanowski JQ. TAR DNA-binding protein 43 in neurodegenerative disease. Nat Rev Neurol. 2010;6:211-220.

18. Polymenidou M, Lagier-Tourenne C, Hutt KR, Huelga SC, Moran J, Liang TY, et al. Long pre-mRNA depletion and RNA missplicing contribute to neuronal vulnerability from loss of TDP-43. Nat Neurosci. 14:459-468.

19. Tollervey JR, Curk T, Rogelj B, Briese M, Cereda M, Kayikci M, et al. Characterizing the RNA targets and position-dependent splicing regulation by TDP-43. Nat Neurosci. 14:452-458.

20. Van Broeckhoven C. The future of genetic research on neurodegeneration. Nat Med. 16:1215-1217.

21. Wegorzewska I, Bell S, Cairns NJ, Miller TM, Baloh RH. TDP-43 mutant transgenic mice develop features of ALS and frontotemporal lobar degeneration. Proc Natl Acad Sci U S A. 2009;106:18809-18814.

22. Kao AW, Eisenhut RJ, Martens LH, Nakamura A, Huang A, Bagley JA, et al. A neurodegenerative disease mutation that accelerates the clearance of apoptotic cells. Proc Natl Acad Sci U S A. 2011;108:4441-4446.

23. Mok K, Traynor BJ, Schymick J, Tienari PJ, Laaksovirta H, Peuralinna T, et al. The chromosome 9 ALS and FTD locus is probably derived from a single founder. Neurobiol Aging.


Figur 1. Antalet publikationer rörande frontotemporal demens i PubMed (Medline) i femårsintervall 1960–2009. FTD = frontotemporal demens, FTLD = frontotemporal lobär demens.

Av Tommy - 30 november 2011 11:18

Kvinna dog av svält på Caremaboende i Sverige

Anhöriga har anmält ett Caremaboende i Sverige efter att en kvinnlig familjemedlem dött av svält.

HBL

Publicerad:
30.11.2011 12.10

Uppdaterad:
30.11.2011 12.17

Svärdotterns anhöriga hade under tre års tid upprepade gånger påpekat att den 90-åriga dementa svärmodern får för lite näring. Enligt svärdottern behöver demenssjuka mer näring än friska människor, men detta påpekande viftade personalen bort med "hon är så liten i maten".

Då svärmodern avled visade obduktionen att hon avlidit av svält. " Det är inte acceptabelt på ett äldreboende i Sverige i dag" säger de anhöriga till radiokanalen P4 Väst. De anhöriga anmälde fallet för myndigheterna.

Av Tommy - 30 november 2011 11:16

Smärta hos äldre ( Maria Daniels)

 
Table of contents
No headers

Hur vanligt är det med smärta hos äldre människor?


Smärta hos äldre är vanligt förekommande. Långvarig smärta är dubbelt så vanlig hos befolkningen över 60 år jämfört med den yngre delen (1). Hos befolkningen i Sverige över 70 år så rapporteras 25-40% lida av långvarig smärta, hos de över 85 år är det hela 50-73% (2). Även i resten av världen är dessa siffror relevanta (1).

Lin et al. jämför frekvensen av långvarig smärta hos äldre boende hemma där 50% lider av långvarig smärta medan i äldreboende är siffran så hög som 80%. Trots detta är smärta underbehandlad i dessa grupper (3).


Med ökande ålder ökar också demenssjukdomar. Det uppskattas att 5-10% av den äldre befolkningen lider av demensjukdom. Studier gjorda på personer med vaskulär demenssjukdom visar att de hade mer smärta än de som ej var drabbade (4).Prevalensen för smärta hos människor med demenssjukdom är 43-47%. I denna grupp är smärta ofta svårupptäckt och svårbedömd (5).


Både den nociceptiva och den neurogena smärtan ökar med åldern.

Den långvariga smärtan är i huvudsaken fördelad till rörelseapparaten, där de vanligaste diagnoserna är artros, fibromyalgi, artriter och ryggsmärtor (2, 4).


Det finns många myter kring åldrandet och smärta. En vanliguppfattning om att smärta är att den är en del av det naturliga åldrandet, att äldre skulle vara mindre känsliga för smärta och att man är rädd att medicinera med opioider av rädsla för att skapa beroende. Dessa faktorer leder till att smärta många gånger är obehandlad eller underbahndlad hos äldre vare sig de har en demenssjukdom eller inte (1, 3, 4).


Men det finns även vissa mer specifika smärttillstånd som minskar med åldern som migrän och ländryggssmärta (1).


Vad är skillnaden mellan smärtupplevelse och smärtbeteende? Vilka faktorer påverkar smärtbeteendet?


Smärtupplevelsen är smärtan såsom personen upplever den, något som aldrig kan ifrågasättas. Smärtbeteende är så som personen förmedlar sin smärta till omvärlden och därmed kan skattas på ett mer objektivt sätt av någon utomstående (4).


Smärtupplevelsen formas till ett smärtbeteende. Smärtbeteende är viktigt att observera och ha kunskap om framförallt hos äldre som har kognitiva störningar och ej kan förmedla en adekvat bild av sin smärta.

Smärtbeteende är hur omgivningen upptäcker att personen har ont. Använder personen ord för att beskriva, suckar och stönar, blir passiv eller vill ha mer mediciner o.s.v

Smärtbeteendet kan förstärkas genom en rad faktorer, såsom omgivningens reaktioner på personens smärta, om den uppmuntras eller ignoreras, kulturella faktorer, sjukdomsvinst, ångest och depressioner (4).

Det smärtutlösta lidandet kan också förstärkas av olika faktorer som leder till förändrade beteenden. Sömn är en sådan faktor. Ett beteende som är vanligt förekommande är de gånger vila används för att minska smärta. Det kan resultera i en passivitet som i förlängningen leder till nedsatt muskelstyrka, kontrakturer, nedstämdhet samt dålig nattsömn. En annan faktor är den ökande tendensen till sjuklighet ex artros, inkontinens, osteoporos som får konsekvenser för den äldre. Många lider av kognitiva störningar, vilket är stressande, vilket leder till känslan att förlora kontrollen över sitt liv helt eller delvis, depressioner och oro. Ensamheten förstärker också lidandet, många i personens närhet har gått bort, det är svårare att komma ut, man isolerar sig (1, 4).


Hur beskriver äldre smärta?


Smärta hos äldre kan vara svårbedömt. Många gånger vill inte personen vara till besvär och vill därför inte visa eller beskriva vart man har ont (2). Svag till måttlig smärta uppfattas av de äldre som en del av åldrandet medan mer intensiv smärta uppfattas som ett tecken på att söka läkarvård (4).


Även demenssjukdomar förekommer mer frekvent i den äldre populationen (2).

Studier gjorda på personer med vaskulär demenssjukdom visar att de hade mer smärta än de som ej var drabbade av demenssjukdom. Man kunde även se att den kognitiva processen var långsammare hos dessa personer och att de därför inte var lika pålitliga i sin rapport angående sin smärta som kontrollgruppen. Personen kanske ej kan känna vart det gör ont, ej heller beskriva vart och hur det känns (4).


I USA har man sett att över 50% av de som bor på äldreboende har kognitiva nedsättningar eller demenssjukdom. Att kunna beskriva sin smärta på ett tydligt sätt minskar i takt med utvecklingen av demenssjukdomen medan uttryck utan ord och beteendeförändringar ökar. De har svårt att beskriva hur och var det gör ont och ibland också att känna vart. Typiska tecken vid smärta dessa gånger kan vara att man drar sig tillbaka, blir aggressiv, humörsvängningar, förändrat rörelsemönster (1, 5).


Däremot har man sett att trots måttlig – grav kognitiv hämning så kan personens angivning av smärtan vara någorlunda korrekt om skattningsskalor används ex VAS. Att vara observant på är att mycket gamla personer kan förlägga sin smärta en bit från det skadade området. Ex en skadad höft kan smärta i knät. Dock är detta inget fenomen som enbart förekommer hos äldre äldre (4).


Vilka särskilda hänsyn ska tas vid behandling av äldres smärta?  


Att behandla smärta hos äldre ska ej göras utan att ha kunskap om samt ta hänsyn till åldrandets påverkan på kroppen på olika vis. Detta görs ändock i stor utsträckning idag. Ofta är kunskapsnivån angående åldrande för låg. Detta leder också till att smärta hos äldre inte behandlas i den utsträckning det borde. Många är underbehandlade. Detta är allvarligt då icke behandlad smärta kan leda till nedsatt allmäntillstånd, ökad fallrisk, kognitiv svikt, samt undernäring. Även depression, sömnsvårigheter och försämrad rörlighet förekommer vilket leder till nedsatt välbefinnande (2).


Att kunna bedöma smärta är en av de viktigaste bitarna för att kunna behandla smärta. Smärta kan inte behandlas om den inte upptäcks. Detta kan vara svårt hos människor med kognitiv störning. Det är viktigt att gå systematiskt till väga. Det finns tre tillvägagångssätt. Att fråga personen själv, att bedöma beteende och att fråga personer i personens närhet (1). Detta gör att det är viktigt att aktivt fråga dessa personer om deras smärta, även om de inte självmant söker hjälp (4).


Som anhörig, vårdpersonal och någon som finns i personens närhet kan information om avvikande beteende vara till nytta. Hur personen uttrycker sin smärta, om personen avstår från någon aktivitet om det finns information om personens sätt att hantera smärta tidigare i livet (4).


Den vanligaste behandlingen mot smärta hos äldre idag är farmakologisk. Inte helt utan svårigheter. Här är det väldigt viktigt att ha kunskap och ta hänsyn till kroppens åldrande, dess fysiologiska förändring. Detta då de fysiologiska förändringarna i kroppen kan leda till annorlunda svar på läkemedelsbehandlingen. Ofta ses en ökad känslighet för läkemedel, äldre drabbas av fler biverkningar än yngre. De flesta smärthämmande läkemedlen bör övervägas särskilt innan insättande hos äldre (2, 4).

I en studie av Hadjistavropoulos et al visade det sig att de äldre som själva kan berätta om sin smärta fick ungefär tre gånger så mycket mer mediciner mot smärta än de demenssjuka. 40% av dessa rapporterade att de hade svår till mycket svår smärta. Något man kan anta att även de dementa hade men ej kunde meddela (3).


Den vanligaste behandlingen mot smärta är som sagt läkemedel, för att det är en enkel åtgärd och ej så resurskrävande, dessutom finns ofta en stor tilltro till läkare samt mediciner hos den äldre befolkningen (4).


Samma svårigheter finns vid insättande av icke farmakologiska behandlingar. Det är svårt att bedöma smärtan om personen lider av kognitiv störning. Ofta sätts icke farmakologiska insatser in som komplement till farmakologisk behandling. Såsom rörelse i syfte att bibehålla förmågor, då fysisk förmåga ofta blir nedsatt vid smärta (3).


Diskussion


Det är tydligt att smärta hos äldre är mycket vanligt. Det är också tydligt att kunskapen om smärta hos äldre och behandling av denna inte är tillräcklig. Många äldre går med smärta som ej är upptäckt ej heller adekvat behandlad (1, 2, 3, 4, 5).


I mitt arbete som sjukgymnast på äldreboenden och demensboenden, konfronteras jag av detta dagligen. De flesta har ont. Jag ser tendenser att de äldre som själva tar initiativ till att ta kontakt med rehab får fler behandlingstillfällen än de som inte gör det. Där kan man kanske dra en parallell mellan Hadjistavropoulos et als studie som visar att de äldre som kan förmedla sig fick tre gånger mer mediciner för smärtlindring än de med demenssjukdom.

I detta blir samarbete mellan personal runtomkring dessa personer, med kognitiv svikt, och vårdgivare viktigt. Att uppmärksamma beteendeförändringar och yttringar som kan komma från smärta (1, 4).


Den vanligaste behandlingen mot smärta hos äldre är idag farmakologisk (2, 4). I boken smärta hos äldre beskrivs icke farmakologisk smärtbehandling vid ett flertal tillfällen som ett komplement till farmakologisk behandling om denna ej är potent nog eller biverkningar för stora. Jag undrar om vi som behandlare ibland skulle tänka tvärtom. Om den icke farmakologiska behandlingen ej ger en tillfredsställande smärtlindring, att då komplettera med farmaka?


Ibland upplever jag att den farmakologiska behandlingen står i vägen för den icke farmakologiska. Ex vid gångträning med personer som får ökad fallrisk p.g.a av olika mediciner. Strukturer fattas för att kunna utvärdera TENS, akupunktur och rörelse i syfte att smärtlindra då mediciner ofta sätts in under pågående icke farmakologiska behandling. Detta är ju en strukturell brist men ur min synpunkt vanligt förekommande trots ihållande diskussioner kring detta. Förmodligen handlar det också om att det ej är lika resurskrävande med mediciner. Att kunskap om alternativ till smärtlindring utan farmaka saknas.

Men varför inte satsa på mer icke farmakologiska behandlingar, varav den viktigaste är rörelse? Kanske skulle det ge mindre biverkningar, aktivare äldre?











1. Ciampi de Andrade D, Weber Vieira de Faria J, Caramelli P, Alvarenga L. The assessment and management of pain in the demented and non-demented elderly patient. Arq Neuropsiquiatr 2011;69:387-394.


2. Norrbrink C, Lundeberg T. (Red.). Om Smärta: -ett fysiologiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur AB; 2010.


3. Hadjistavropoulos T, Dever Fitzgerald T, Marchildon GP. Practice guidelines for assessing pain in older persons with dementia residing in long-term care facilities. Physioter Can 2010;62:104-113.


4. Hægerstam G. Smärta hos äldre. Studentlitteratur; 2007.


5. Lin PC, Lin LC, Shyu YI, Hua MS. Predictors of pain in nursing home residents with dementia: a cross-sectional study. Journal of Clinical Nursing 2011;20:1849-1857.

Presentation


Varmt välkommen till
DEMENSVÄRLDEN

Fråga mig

12 besvarade frågor

Omröstning

Vad tycker du är den maximala storleken på särskilt boende
 6 personer
 7 personer
 8 personer
 9 personer
 10 personer
 11 personer
 12 personer
 13 personer
 14 personer
 15 personer

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5 6
7 8 9
10
11
12 13
14
15
16 17 18 19 20
21
22 23 24 25 26
27
28
29 30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

TID SEN BLOGGSTART

AlternaTickers - Cool, free Web tickers

Skriv i gästboken


Ovido - Quiz & Flashcards