Särskilt i skottgluggen har hamnat förhållandena vid några av riskkapitalägda bolaget Caremas äldreboenden. Från oppositionens sida tar man tillfället i akt att kritisera hela tanken bakom att tillåta privata alternativ inom äldreomsorgen. Men det är en kritik som knappast ens blir tavelträff. Under åren har det förekommit ett antal larm om missförhållanden inom äldreomsorgen där det i några fall handlat om direkt vanvård. Dessa fall har gällt både privat och kommunalt drivna äldreboenden. Därför finns det i dag ingen grund att stå på för den som hävdar att kommunal drift ger bättre kvalitet än privat.

I går höll regeringen en snabbinkallad pressträff där en av de åtgärder som lanserades är ett uppdrag till Socialstyrelsen att utreda om det finns några kvalitetsskillnader mellan privata och kommunala driftsformer inom äldreomsorgen. Med en sådan kartläggning kan debatten få en mer gedigen grund än dagens diskussion som alltför mycket handlar om lösa tyckanden.

Privatiseringarna inom äldreomsorgen har byggt på idén att privata alternativ både är effektivare och leder till bättre kvalitet. Avsikten var att det skulle finnas socialt engagerade entreprenörer, ofta med egen bakgrund i vårdsektorn, som skulle driva äldreboenden. Istället har det till stor del blivit anonyma storbolag kontrollerade av riskkapitalbolag som lagt under sig en stor del av marknaden. Det behöver inte vara ett problem om kommunerna är skickliga i sin upphandling och ställer hårda kvalitetskrav.

Konkurrensen inom äldreomsorgen har kommit för att stanna. Vinst är lika lite något fult inom äldreomsorg som inom annan verksamhet. Däremot måste mer rigorösa regler finnas för vårdens innehåll, exempelvis klara regler för minimibemanning.