I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter (11/11) beskrivs hur vårdföretaget Carema för att spara pengar låter personalen väga kissblöjorna på de äldre, och bara om de är tillräckligt tunga får de bytas.
Som son till en dement mamma som i många år vårdades på hem vänder det sig i magen när jag läser artikeln, och jag minns min fina, tokiga, dementa mamma, som inte bara gav mig livet utan också modet att leva det.
En kvinna som var yrkesverksam ett helt liv, som födde fyra barn, som hela sitt vuxna liv bidrog till samhällets välstånd.
Varför verkar en människas värdighet alltid väga mindre än ett vinstintresse?
I ännu en DN-artikel om vanvården i äldreboendet (14/11) berättas om demenshemmet Vintertullen som drivs av det privata företaget Attendo. (Åh, det cyniska i att alla omsorgsföretag på nyspråksvis har namn som skall antyda att de bryr sig och ger uppmärksamhet är för övrigt bara ännu en detalj att äcklas över.)
En anhörig hittar sin dementa, förlamade mamma avklädd på en madrass med avföring över hela kroppen och personalen har gått därifrån och stängt dörren bakom henne.

Jag reagerar särskilt starkt eftersom just Vintertullen var det hem där min mamma först erbjöds plats, men som vi tackade nej till emedan vi stod i kö på ett annat hem, Ersta, där vi visste att mamma skulle trivas.
Men att kunna tacka nej till en erbjuden plats är ingen självklarhet, hur mycket valfrihet våra politiker än påstår att vi har. Vår mamma var i skriande behov av omvårdnad redan då, och det krävde både tid, förtvivlan, personligt engagemang, kunskap och pengar för att avstå och vårda mamma själva i ytterligare ett par år tills mamma äntligen fick plats på det hem där vi ville ha henne.
Vilken valfrihet har de gamla och dementa som saknar anhöriga med sådana möjligheter?
Det hade kunnat varit min mamma som låg där naken, insmetad i sin egen avföring.
En dag kanske det är din.

Medan vi upprörs över Caremas och Attendos omänsklighet kan vi minnas att det var just det här som svenska folket faktiskt röstade för: sänkta skatter och privatiseringar.
Skammen är naturligtvis Caremas och Attendos.
Men skammen är också vår.
För hur mycket väger en kissblöja?
Väger den mer än en slopad förmögenhetsskatt? Mer än en sänkt restaurangmoms?
Vad är den här girigheten, den här bristen på empati ett tecken på?
Sveriges stadskärnor blev aldrig sönderbombade under andra världskriget, våra politiker valde att riva dem själva i en iver som i efterhand framstår som ofattbar.
Och här står vi med fula och omänskliga centrum i Sveriges alla städer, och vi sörjer.
För det som en gång rivits kan bara mödosamt byggas upp igen och oftast inte alls.
Något liknande är det som nu sker med vårt samhällsbygge.
De senaste åren har politikerna med Moderaterna i spetsen med stor iver och brådska slagit sönder det kollektiva som vi gemensamt ägde och drev: våra skolor, sjukhus, järnvägar, apotek och så vidare och i stället gjort oss till isolerade individer som en och en, var för sig, skall välja elbolag, vårdcentral, skola, pensionssparande och äldreboende - valfriheten är dessutom skenbar, det krävs som sagt både engagemang, kunnande, kontakter och ekonomi för att på allvar kunna göra några egentliga val.

Privatiseringar handlar inte i första hand om att förbättra vård och service. Privatiseringar handlar om ideologi.
Jag tror emellertid att det finns en gräns för hur mycket vi faktiskt kan privatisera innan överenskommelsen "samhället, det är vi alla" upphör att gälla.
Och när det sker återstår endast girigheten. Att se efter sitt eget bo, att roffa åt sig vad man kan.
Då uppstår den chefskultur som arrogant kan försvara sina övernattningslägenheter på 300 kvadrat med argumentet "människor behöver faktiskt bo" och privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring samtidigt som cheferna plockar ut bonusar åt sig själva och för över våra skattepengar till skatteparadis.
Vad gav oss privatiseringarna? Dyr el, tågkaos, skattepengar till skatteparadis och äldrevård som väger kissblöjor medan vd:n får bonus.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förminskar kritiken genom att hävda att de olika skandalerna är enskilda fall.
Naturligtvis är det så att varje träd är ett enskilt träd, men tillsammans bildar de faktiskt en skog.
Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Det ena utesluter det andra.
Jag tror också att människan måste få vara människa, inte en enhet som skall födas, vårdas, utbildas och ge avkastning.
Och som ännu ett år efter sin död ses som presumtiv konsument som för pengar erbjuds någon som klappar henne på kinden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Frivilliga välkomnas hos dementa Publicerat: måndag 14 januari kl 11:21, Nyheter P4 Malmöhus En hund kan liva upp. Foto: Staffan Claesson/Scanpix. Malmöbon Catharina startade ett upprop på Facebook för att hitta folk som ville hålla i akti...

Brrr! Svinkallt på äldreboende   Hörby. Personalen och de 34 boende, många av dem dementa, på äldreboendet Hagadal i skånska Osbyholm har frusit ordentligt den gångna veckan. I vissa utrymmen har temperaturen sjunkit till åtta grader. Fjärrvärm...

    <a href="http://ads.nordreportern.se/ads/www/delivery/ck.php?n=ab946228&cb=INSERT_RANDOM_NUMBER_HERE" onclick="javascript:_gaq.push(['_trackEvent','outbound-widget','http://ads.nordreportern.se']);" target='_blank'><img src='http://a...

Stort tryck efter demens- och LSS-boenden   Värmland   Behovet av biståndsbedömda boenden är stort, både inom äldreomsorgen och inom handikappomsorgen. Nya boenden och fler platser står på agendan i många värmländska kommuner. &nda...

Vinterträdgårdar för äldreomsorg Publicerat 3 december 2012 Hösten 2012 färdigställdes vinterträdgårdar på äldreboendet Tibblehemmet i Täby. Projektet startades på initiativ av förvaltare Catrin Viksten på Hemsö, som ville skapa levande balkongmil...