Vi har aldrig varit så dåligt bemannade

Reagerai går 09:47 | Uppdaterad i går 09:48

En undersköterska på demensboendet Trädgården i kommunen skriver om hur underbemanade de har blivit och hur svårt personalen har att kunna ge personlig omsorg. Personerna på bilden har inget med artikeln att göra.Foto: Scanpix

I dag känns det som om allt bara handlar om vilken bemanning som finns och inte alls längre om vilken kvalitet på omvårdnad våra demenssjuka får.
Jag har alltid varit stolt över att arbeta i Kalmar kommun och varit stolt över den goda demensvård vi bedrivit. Oss personal som har lång erfarenhet och kompetens av hur man bedriver en god demensvård känns det inte längre som någon lyssnar på.

Så dålig bemanning som vi nu har, har vi aldrig haft under de 18 år som jag arbetat i Kalmar kommun. Numer ska vi arbeta med helgbemanning nästan hela veckorna.
Då undrar jag hur man tänker, har man skaffat sig kunskap om vad som krävs för att arbeta med demenssjuka? Var individ är unik och har rätt till trygghet och individuell omvårdnad och stimulans. Det finns de demenssjuka som vi som personal faktiskt får lirka pedagogiskt med en halv timme till en timme med innan man överhuvudtaget får hjälpa med en dusch. Att då göra det under stress och veta att kollegan är ensam ute hos de andra boende under denna tid, kan då göra att resultatet blir att man faktiskt inte lyckas att genomföra en dusch.

Som demenssjuk har man ett stort behov av att få stimulans för att inte tänka på saker som gör en orolig, deprimerad eller att ”man vill hem”. Man är i stort behov av att alltid ha någon personal närvarande som kan inge trygghet och ”se” de behov man har men själv har så svårt att ge uttryck för. Hur tror man att man ska hinna ge detta när man går på helgbemanning och ändå hinna se till att alla får den basala omvårdnad man är i behov av som dusch, toalettbesök, vila, matning och så vidare.

Samtidigt ska personalen faktiskt sköta om hela boendet vad som gäller all tvätt som är på ett demensboende, städ, matbeställningar och övriga beställningar/inköp som boendet kräver, bakning, disk efter alla måltider, schemaläggningar samt all dokumentation och medicineringar. Tycker man att allt detta är ett arbete för endast två i personalen per dag?
Vad önskar man sig då för personal i kommunen, robotar utan känslor och medmänsklighet? Vi som arbetar vill kunna stanna upp och ge en kram, sitta ned när någon behöver prata, lyssna på någon som är ledsen, kunna ge trygghet genom att vara ett känt ansikte.

Vi har kompetens och utbildning men vad hjälper det när inte händerna räcker till att kunna utföra det vi lärt oss. Hur ska vi som personal kunna ge det där lilla extra när vi ska fara runt på flera olika arbetsplatser. Vi är inte längre det ”kända ansiktet”, jag vet inte längre den demenssjukes rutiner, jag som personal kan inte bara ge den där kramen som är så självklar när jag är igenkänd. Vilken demenssjuk vill bli kramad av en ”vilt främmande ”människa, som man inte känner igen.

Som personal är jag djupt frustrerad över att se det som pågår i kommunen med all neddragning av personal på demensboenden samt att personalen ska flytta runt på sig och jobba delade turer.
Ändå anser man att vi ska ha samma energi att ha ett bra bemötande och inte vara stressade och orka ge en god omvårdnad med stimulans och stöd till de anhöriga. Inget av detta är okej för de demenssjuka som inte själva kan försvara sig eller för de anhöriga som kämpat under många år och tagit steget och lämnat över. Vi blir tillsagda att sänka våra krav, visst kan jag blunda för dammråttor, men vem ska jag blunda för då det är flera demenssjuka som går runt i korridoren och letar efter mig och alla är i behov av mig som personal för att känna trygghet och få stöd och samtidigt som det är en sängliggande som behöver hjälp av två personer.

Tala då om för mig vem jag då ska blunda för? Detta är vårdpersonalens vardag. Jag älskar verkligen mitt arbete med de demenssjuka och deras anhöriga, men jag ska erkänna att jag kommer inte klara att se på och arbeta under dessa förutsättningar då den goda omvårdnaden mer övergår till en vardag utan stimulans. Känner också stor oro för alla mina kollegor som jag ser kämpar på med stor risk för att bli utbrända, vem tackar oss då?

Undersköterska på demensboendet Trädgården

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Frivilliga välkomnas hos dementa Publicerat: måndag 14 januari kl 11:21, Nyheter P4 Malmöhus En hund kan liva upp. Foto: Staffan Claesson/Scanpix. Malmöbon Catharina startade ett upprop på Facebook för att hitta folk som ville hålla i akti...

Brrr! Svinkallt på äldreboende   Hörby. Personalen och de 34 boende, många av dem dementa, på äldreboendet Hagadal i skånska Osbyholm har frusit ordentligt den gångna veckan. I vissa utrymmen har temperaturen sjunkit till åtta grader. Fjärrvärm...

    <a href="http://ads.nordreportern.se/ads/www/delivery/ck.php?n=ab946228&cb=INSERT_RANDOM_NUMBER_HERE" onclick="javascript:_gaq.push(['_trackEvent','outbound-widget','http://ads.nordreportern.se']);" target='_blank'><img src='http://a...

Stort tryck efter demens- och LSS-boenden   Värmland   Behovet av biståndsbedömda boenden är stort, både inom äldreomsorgen och inom handikappomsorgen. Nya boenden och fler platser står på agendan i många värmländska kommuner. &nda...

Vinterträdgårdar för äldreomsorg Publicerat 3 december 2012 Hösten 2012 färdigställdes vinterträdgårdar på äldreboendet Tibblehemmet i Täby. Projektet startades på initiativ av förvaltare Catrin Viksten på Hemsö, som ville skapa levande balkongmil...