Teater: Syrror, Regi: Tereza Andersson

Som ett inhyrt gig under en personalkonferens

Syrror i regi av på Örebro Länsteater. På bilden: Bo Larsson, Peter Jansson, Gunilla Eriksson och Veronica Björnstrand. Foto: Joacim Nilsson  Syrror
Av: Camilla Blomqvist
Regi: Tereza Andersson
Scenografi/Kostym: Elisabeth Åström
Ljuddesign/Originalmusik: Dan Andersson
Medverkande: Malin Berg, Veronica Björnstrand, Peter Jansson, m.fl
Örebro Länsteater, Örebro

En pjäs som utspelar sig på ett sjukhus: På ett humoristiskt sätt speglas alla de våndor, stressmoment, möten och panikattacker som drabbar ett gäng sjuksköterskor, undersköterskor och läkare på ett sjukhus som oftast tar in äldre, extremt dementa patienter.

Pjäsen, skriven av Camilla Blomqvist, har många likheter med pjäser skrivna av Maria Blom, expert på mörk och djup samhällshumor. I ”Syrror” avslöjas makthierarkierna, men också att det, trots att man vill väl, är svårt att befinna sig i en chefsposition.

Här finns också sjuksköterskan Inger som spelas träffsäkert av Malin Berg. Inger är en kvinna som alltid sätter andra framför sig själv och i slutändan går igenom en personlig kris på grund av detta. Med sin bakgrund som clown förmedlar Berg trovärdiga, ytterst underhållande minspel, rörelser, röstläge och kroppsspråk i gestaltningen av rollen, vilket ger gestaltningen av karaktären extra krydda.

Trots att det är en mörk skildring där historien kretsar kring sorgliga och jobbiga människoöden, är det alltså en pjäs som lockar till skratt, men även om vissa delar är hysteriskt roliga ger pjäsen dessvärre ett schablonartat intryck i form av dansande, dementa tanter. Det är en dussinpjäs som man trivs bra med i salongen, men som man glömmer lika fort. Ligger problemet i att detta är för internt? Kan alla sätta sig in i denna situation som kretsar kring privatisering, budgetnedskärningar och rökrestriktioner? Kanske är det för att pjäsen bara krafsar på ytan utan att gå djupare in på detaljerna som den inte förmår beröra i något längre perspektiv.

Slutet bryter dessutom mot en helig ko genom att skriva publiken på näsan; Översteläkaren, som tidigare givit en mikrofonföreläsning om sjukhusvärlden, berättar sedan om problemen och vad publiken ska tycka och tänka om vården i Sverige idag. Visserligen är det en politiskt styrd fråga och teatern kan mycket väl agera som ett politiskt medel, men för att detta ska fungera måste publiken själv tillåtas tolka, inte få en slutsats serverad som på ett inhyrt gig under en sjukhuspersonalkonferens. Slutresultatet blir en underhållande pjäs som inte ger mycket att fundera kring.

Det finns dock små detaljer som är värda att nämna: dels scenutformningen som är smart och praktisk i form av draperier som inte bara ger en sjukhuskänsla men också en uppdelning av rum och byte av miljöer, dels ljudbilden som med sina irriterande, ringande sjukhusljud blandas med läckra melodier och stämningsfull musik. Här får man in en fullträff.