Till nästa år är det tänkt att kommunen ska införa lokala värdighetsgarantier inom äldreomsorgen. Nu vill socialförvaltningen känna av hos medborgarna vad det är som är viktigt inom äldreomsorgen och arrangerar därför ett öppet möte under parollen ”Ge varje dag ett innehåll!”.

ÅSTORP. – Vi hoppas få veta vad man tycker är viktigt för sig själv. Vi har kanske tankar om vad vi tror är viktigt men det är inte säkert att det stämmer med vad medborgarna tycker. Därför vill vi bolla våra idéer med dem, säger Eva Hermansson, äldreomsorgschef.

Mötet hålls i ABF:s lokaler på Köpmansgatan 10, på onsdag den 15 februari klockan 13.

– Mötet är för vem som helst, inte bara de äldre. De medborgare som är intresserade är välkomna. De som arbetar har kanske svårt att komma denna tid men vi tycker det är viktigt att lyssna på de äldre och därför vill vi inte lägga det senare.

Det är också möjligt att skicka in synpunkter eller meddela personalen även om man inte kan vara med på träffen på onsdag. Nästa steg blir därefter att involvera personalen. Under året är det tänkt att de ska arbeta fram ett förslag på värdighetsgarantier som socialnämnden ska kunna besluta om i början på nästa år.

Bakgrunden är att det nu finns en värdegrund för äldreomsorgen inskriven i socialtjänstlagen. Den har som syfte att omsorgen ska inriktas på att den äldre får leva ett värdigt liv och att man bör värna och respektera rätten till privatliv, integritet, delaktighet och individanpassning.

hd.se/fredrik-lassen/" href="/fredrik-lassen/">Fredrik Lassenfredrik.lassen@hd.se042-489 94 31

Rätten till vårdboende ska utgå från den enskildes hela situation och egen vilja. Även rädsla och otrygghet måste vägas in.

HUVUDLEDARE.   Hur värderas rädsla och otrygghet? Inte tillräckligt högt för att 95-åriga Anna-Lisa Lindroth i Bjuv ska nå upp till nivå tre på Ängelholms kommuns vårdtyngdsmätning och få en plats på ett äldreboende nära sina släktingar. I gårdagens tidning framkom att hon inte längre klarar att använda spisen så hon är beroende av hemtjänstens matlådor som hon ofta glömmer. Framförallt på kvällarna är ensamheten svår och för att kunna duscha måste hon ner i källaren, sakta baklänges i trappan.

Om nu olyckan skulle vara framme och Anna-Lisa Lindroth skulle falla, vilket förhoppningsvis inte sker, så skulle hon behöva såväl sjukhusvård som eftervård. Det skulle orsaka både lidande och vårdkostnader. Hur värderar man risken med ett fortsatt hemmaboende?

Det finns en valfrihet också inom äldreomsorgen, i mån av tillgång och plats ska man kunna välja mellan olika utförare och boenden. Men vad är valfriheten värd om man inte har något inflytande över när det är dags att flytta till vårdboende. Människor är olika, en del vill bo hemma så länge som möjligt även om det innebär fler än fem besök om dagen från hemtjänsten. En del vill hellre bo på vårdboende, när närminnet sviktar och ensamheten och otryggheten blir för svår.

Socialtjänstlagen är grunden när kommunerna ska pröva behovet av vårdboende. Några objektiva kriterier finns egentligen inte, utan i stället görs en samlad bedömning av den enskildes vårdbehov. I hur hög grad behöver man hjälp från hemtjänsten, går gränsen vid fem besök om dagen som lär vara riktlinje i en av de nordvästskånska kommunerna? Det finns en uppenbar risk att det blir systemets kriterier, det som är mest rationellt för kommunernas organisation som väger tyngre än den enskildes behov. Den enskildes och de anhörigas upplevelse av behovet måste också ges tyngd.

Och vad kan kommunerna erbjuda? Den som är otrygg och skröplig och lite glömsk, men inte dement, mår troligen inte så bra på ett boende där de flesta är just dementa. I takt med att befolkningen åldras och fler drabbas av demenssjukdomar ökar också behovet av olika inriktningar på olika äldreboenden. Och av möjligheter till trygghetsboenden, som ett alternativ. Om vi nu ska tala om verklig valfrihet.

Det kan naturligtvis vara svåra bedömningar för kommunerna att göra. Gert Alaby, som är äldresamordnare på Socialstyrelsen, berättar att man arbetar på att ta fram mer konkret vägledning för biståndshandläggare. Socialstyrelsen har nyligen konstaterat att anhöriga numera ofta får ta mer ansvar och man misstänker att det rent allmänt blivit svårare att få plats på kommunernas äldreboenden, att ribban har höjts. Och mycket få överklagar ett nej, vilket gör att det inte finns någon egentlig rättspraxis att falla tillbaka på.

Det ger en bild av att det som är en rättighet i en kommun, inte nödvändigtvis är det i en annan. Att rädsla och otrygghet kanske värderas olika.

hd.se/ingrid-runsten/" href="/ingrid-runsten/">Ingrid Runsteningrid.runsten@hd.se042-489 90 25

Vesna Mellströms mamma utsattes för stöld på Ljunghaga. I fem månader gick hon i tron att även kommunen gjort anmälan om tre liknande stölder. Men anmälan kom först i förra veckan.

HÖGANÄS.   I förra veckan stod det klart att sammanlagt fyra boende på Ljunghaga förra sommaren utsattes för stöld. Vesna Mellströms mamma är en de drabbade. Som dotter gjorde hon en anmälan direkt när hon fick veta att stölden inträffade i september förra året.

– Det är klart vi ska polisanmäla. Det handlar om försvarslösa och dementa människor, säger Vesna Mellström.

Hon fick också veta att ytterligare tre kvinnor blivit bestulna. Och trodde då att Ljunghaga själv gjorde polisanmälan.

– Dagen efter fick jag besked om att kommunen också skulle polisanmäla, berättar hon.

Vesna Mellström fick relativt omgående veta från polisen att hennes anmälan lagts ner. Det gick inte att hitta någon misstänkt. Men hon levde i tron att kommunens anmälan fortfarande levde.

– I förra veckan gick jag och min bror ner till polisen och fick då veta att det inte fanns någon anmälan. Jag blev fly förbannad. Det här har inte skötts på rätt sätt.

Enhetschef Ann-Christin Gustafsson är dock i tron att hon verkligen gjort en polisanmälan.

– Jag gjorde en anmälan och vi har gjort allt vad vi kunnat, sa hon i en intervju i förra veckan.

Men det stämmer inte. Anmälan skrevs först den 7 februari. Utredaren Gertrud Green skrev den efter att ha varit i kontakt med Vesna Mellström och med Ljunghaga. Hon bekräftar dock att Ljunghagas chef var i kontakt med henne redan i september i fjol.

– Men jag kan inte skriva en anmälan när jag inte vet vilka som är drabbade. Jag uppfattade det som att Ljunghaga ville rådfråga och sedan skulle man återkomma om de ville göra anmälan, säger Gertrud Green.

Även vård- och omsorgschef Johan Holmer trodde att anmälan gjordes redan i september.

– Anmälan ska ske i anslutningen till att det har hänt.

Men så har det ju inte blivit i det här fallet?

– Vi får nog träffa polisen och gå igenom varför det har blivit som det har blivit, säger Johan Holmer.

Turerna kring polisanmälningarna gjorde att Vesna Mellström i förra veckan satt i möte med Ljunghagas chef och kommunens vård- och omsorgschef Johan Holmer. Hon fick då veta att rutinen var att stölder ska polisanmälas.

– Det är mycket märkligt att man säger att det är policyn men att man inte gör det.

Enligt Vesna Mellström har det också varit olika turer kring vem som ska ersätta hennes mamma för de 600 kronorna som försvann.

– Först fick vi veta att kommunens försäkring skulle ta det. Sedan har vi fått besked att det ska gå på hennes hemförsäkring. Men vi har ingen hemförsäkring på hennes lilla rum. Nu har vi fått veta att man kan söka skadestånd på kommunen. Vi har hela tiden fått jaga besked.

Johan Holmers uppfattning är att hemförsäkringen är det som gäller i första hand.

– Men vi får låta vår försäkringsmäklare titta på det.