Rätten till vårdboende ska utgå från den enskildes hela situation och egen vilja. Även rädsla och otrygghet måste vägas in.

HUVUDLEDARE.   Hur värderas rädsla och otrygghet? Inte tillräckligt högt för att 95-åriga Anna-Lisa Lindroth i Bjuv ska nå upp till nivå tre på Ängelholms kommuns vårdtyngdsmätning och få en plats på ett äldreboende nära sina släktingar. I gårdagens tidning framkom att hon inte längre klarar att använda spisen så hon är beroende av hemtjänstens matlådor som hon ofta glömmer. Framförallt på kvällarna är ensamheten svår och för att kunna duscha måste hon ner i källaren, sakta baklänges i trappan.

Om nu olyckan skulle vara framme och Anna-Lisa Lindroth skulle falla, vilket förhoppningsvis inte sker, så skulle hon behöva såväl sjukhusvård som eftervård. Det skulle orsaka både lidande och vårdkostnader. Hur värderar man risken med ett fortsatt hemmaboende?

Det finns en valfrihet också inom äldreomsorgen, i mån av tillgång och plats ska man kunna välja mellan olika utförare och boenden. Men vad är valfriheten värd om man inte har något inflytande över när det är dags att flytta till vårdboende. Människor är olika, en del vill bo hemma så länge som möjligt även om det innebär fler än fem besök om dagen från hemtjänsten. En del vill hellre bo på vårdboende, när närminnet sviktar och ensamheten och otryggheten blir för svår.

Socialtjänstlagen är grunden när kommunerna ska pröva behovet av vårdboende. Några objektiva kriterier finns egentligen inte, utan i stället görs en samlad bedömning av den enskildes vårdbehov. I hur hög grad behöver man hjälp från hemtjänsten, går gränsen vid fem besök om dagen som lär vara riktlinje i en av de nordvästskånska kommunerna? Det finns en uppenbar risk att det blir systemets kriterier, det som är mest rationellt för kommunernas organisation som väger tyngre än den enskildes behov. Den enskildes och de anhörigas upplevelse av behovet måste också ges tyngd.

Och vad kan kommunerna erbjuda? Den som är otrygg och skröplig och lite glömsk, men inte dement, mår troligen inte så bra på ett boende där de flesta är just dementa. I takt med att befolkningen åldras och fler drabbas av demenssjukdomar ökar också behovet av olika inriktningar på olika äldreboenden. Och av möjligheter till trygghetsboenden, som ett alternativ. Om vi nu ska tala om verklig valfrihet.

Det kan naturligtvis vara svåra bedömningar för kommunerna att göra. Gert Alaby, som är äldresamordnare på Socialstyrelsen, berättar att man arbetar på att ta fram mer konkret vägledning för biståndshandläggare. Socialstyrelsen har nyligen konstaterat att anhöriga numera ofta får ta mer ansvar och man misstänker att det rent allmänt blivit svårare att få plats på kommunernas äldreboenden, att ribban har höjts. Och mycket få överklagar ett nej, vilket gör att det inte finns någon egentlig rättspraxis att falla tillbaka på.

Det ger en bild av att det som är en rättighet i en kommun, inte nödvändigtvis är det i en annan. Att rädsla och otrygghet kanske värderas olika.

hd.se/ingrid-runsten/" href="/ingrid-runsten/">Ingrid Runsteningrid.runsten@hd.se042-489 90 25