Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen fått i uppdrag att ta fram en vägledning för kommunerna i frågor om organisering av särskilt boende för personer med demenssjukdom. Socialstyrelsen har bedömt att vägledningen ska ske genom föreskrifter och allmänna råd om ansvaret för personer med demenssjukdom och bemanningen i särskilda boenden. Tillsyn, uppföljningar och utvärderingar genomförda av Socialstyrelsen har visat på brister i bemanningen. Kommunerna har inte levt upp till kraven enligt socialtjänstlagen (SOL) vad gäller kvalitet, innehåll och säkerhet har för den enskilde. Därför är utgångspunkten att meddela föreskrifter om vad som redan gäller enligt SOL och besluta om allmänna råd. Bestämmelserna ska inte innebära något väsentligt nytt åtagande för kommunerna, men för verksamheter som idag inte lever upp till kraven så kommer det att medföra kostnader för att åtgärda bristerna.

Socialstyrelsen har också konstaterat att biståndsbesluten ofta är generella och inte anger vilka konkreta behov den enskilde har rätt att få tillgodosedda i boendet. Det kan röra sig om hygien, mat, utevistelse och social samvaro, men de ospecifika besluten resulterar i att det råder oklarhet om vilka specifika insatser som ska genomföras. Besluten visar sig vara bristfälliga och insatserna är inte individuellt utformade. Individuella utredningar om behoven är en förutsättning för att kvaliteten ska kunna säkerställas. Dessutom är det ovanligt att kommunerna genomför uppföljning av insatsernas innehåll och omfattning på individnivå.

FSA anser att bemanning generellt sett inte är nyckeln till en kvalitativ förbättring. Naturligtvis finns det en relation mellan antal personal i vården och kvalitet, men en avgörande faktor är också kompetensen hos personalen. Det handlar om att utveckla kompetensen hos både biståndsbedömare och personalen i särskilda boenden. Det avser både utbildning och handledning. Arbetsterapeuter handleder omsorgspersonalen att utföra arbetet på ett sådant sätt att de inte tar över förmågor som den enskilde har, utan tar tillvara på personens egna resurser och aktivt stödjer i vardagssituationer, dvs ett hälsofrämjande arbetssätt.

Ökad bemanning av hälso- och sjukvårdspersonal har inte utretts vidare i konsekvensutredningen. Det ingår inte i denna utredning, men FSA anser att det saknas ett viktigt rehabiliteringsperspektiv i dagens särskilda boenden. Bättre omsorg förväntas påverka enskilda personer med demenssjukdom och minska behovet av sjukvårdsinsatser. FSA har vid flera tillfällen pekat på att det idag existerar en ojämlikhet när det gäller tillgången till rehabilitering inom vård och omsorg för äldre personer. I Socialstyrelsens brukarundersökning är det rehabilitering och individanpassade aktiviteter som äldre personer tycker fungerar sämst. Äldre har rätt att få sina behov av rehabilitering tillgodosedda på samma sätt som andra åldersgrupper. Enligt den nationella värdegrunden för äldreomsorgen ska omsorgen om den äldre inriktas så att den äldre får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.

Den blankett som den som bedriver socialtjänst föreslås använda för att redovisa hur en boendeenhet är bemannad i förhållande till behovet av insatser är på punkt 12 utformad så att tillgången på rehabiliteringspersonal bara redovisas med ja eller nej. Det anser FSA är en stor brist. ”Tillgång till” är en illa vald formulering som känns oprecis. Man borde naturligtvis även redogöra för tillgången till arbetsterapeuter och övriga uppräknade yrkeskategorier för att fånga en viss kvalitetsaspekt i insatsen.

Vård och omsorg för äldre personer är ett komplicerat och svåröverskådligt område med två olika huvudmannaskap, två lagstiftningar och en brist på kompetens hos vård- och omsorgspersonal. Det råder också brist på kunskap om det vetenskapliga underlaget inom rehabiliteringsområdet bland politiker och tjänstemän som organiserar alternativt beställer vård och omsorg. Kunskapsbrist, avsaknad av samverkan och felaktiga prioriteringar är, som vi från FSAs sida ser det, orsaken till att rehabilitering inte tillhandahålls i tillräcklig utsträckning inom olika former av boenden.

Därför är FSA tveksamt till förslaget i föreskrifterna att ökad bemanning är lösningen för att komma tillrätta med de problem som tas upp i konsekvensutredningen. FSA skulle föredra att istället lyfta fram ett rehabiliteringsperspektiv. De åtgärder som arbetsterapeuter använder för att möjliggöra aktiviteter i dagliga livet riktas mot individer och/eller miljön. Åtgärderna genomförs för att förebygga, förbättra eller kompensera individens förmåga att utföra aktiviteter som han eller hon finner meningsfulla och som bidrar till delaktighet i vardagslivet. Detta sker genom individuell träning av aktivitetsförmågan, rekommendation och förskrivning av tekniska hjälpmedel, förändringar i den fysiska och sociala miljön samt förslag till anpassningar eller förändringar för att underlätta personens möjligheter att så självständigt som möjligt klara hela eller delar av sitt dagliga liv.

Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter
Lena Haglund
Förbundsordförande