Hur är det att växa upp med en demenssjuk förälder? Vilket stöd kan samhället ge? De nyblivna socionomerna Ingrid Forsman och Sophie Rubensson Granrud har skrivit en C-uppsats i ämnet.

I tre och ett halvt år gick de på socionomprogrammet vid Högskolan i Gävle. En föreläsning som berörde dem starkt under studietiden arranagerades av anhörigstöd i Bollnäs.

– Det var en man som berättade målande om när hans fru drabbades av demens och om hur hennes sjukdom kom att prägla hela familjens tillvaro i många år, säger Sophie Rubensson Granrud.

Föreläsningen fungerade som ögonöppnare och inspirerade de båda kurskamraterna i valet av uppsatsämne. Situationen för 
anhöriga till yngre personer med demenssjukdom är titeln på Ingrid Forsmans och Sophie Rubensson Granruds C-uppsats. "Yngre" betyder i detta fall yngre än 65 år. I fyra djupintervjuer låter de anhöriga till demenssjuka förmedla sina upplevelser och erfarenheter.

En kvinna, 19 år gammal, berättar att hon har bråttom att leva. Oron över att också hon ska drabbas av Alzheimers sjukdom, som hennes far gjorde för snart tio år sedan, är ständigt närvarande.

En gemensam nämnare för intervjupersonerna är att de ofta upplever sig vara missförstådda och ifrågasatta. Det gör att de i sin tur ofta möter omgivningen med misstro.

Ingrid Forsman och Sophie Rubensson Granrud, som båda arbetat som biståndshandläggare, konstaterar att särskilt stöd till yngre demenssjuka och deras anhöriga är sällsynt.

– Här finns mycket att göra, bland annat borde yngre anhöriga erbjudas olika former av samtalsstöd i större usträckning säger Sophie Rubensson Granrud.

Magnus Westlander