Den brittiska artisten The Caretaker har sedan 1999 gett ut dunkla oljudsväggar, ihopmixat med samplade 78-varvare med långsam dansmusik från förkrigstiden. Influerad både av de rökiga salongsscenerna i filmen ”The Shining” och studier kring alzheimerpatienters ökade minnesförmåga vid lyssnande på musik från sin ungdom.

Musik som inte bara påminner om en förgången period, utan är faktiskt är direkt hämtad från en. Men på den senaste skivan, ”An empty bliss beyond this world” från förra året nådde det dock någon slags fulländning.

De egna ambient- och ljudpassagerna fick där helt ge vika för de upphittade 20-talsmelodierna, och känslan av vita sjukhussängar och tweedbeklädda, piprökande människor är så påtaglig att man måste nypa sig för att övertyga sig om att man inte transporterats till ett brittiskt fältsjukhus anno 1918 eller en balsal från 1921.

Men även om The Caretaker skapat ett eget musikaliskt universum, är det på samma gång så lite av det som är hans eget. De flesta kritiska rösterna gentemot The Caretakers senaste giv kommer sig just av att han inte gjort särskilt mycket själv. Att hans insats mest bestått av att hitta en back med stenkakor som han spelat av, mixat om och gett ut.

Hur mycket har han egentligen ändrat? Är han bara någon som vill tjäna pengar på ett pretentiöst koncept? Själv är jag osäker. Till slut känner jag dock att det inte spelar någon roll. För även om det egentligen bara är frågan om en konceptuell re-release av gammalt material så blir The Caretaker ändå minst lika omtumlande i sitt musikaliska tillbakablickande. Ja, kanske till och med ännu mer.

Genom att de loopade, skrapiga fragmenten av forna dagars storhetstider lyfts ur sitt sammanhang och placerats i skivans ramkoncept om längtan efter en tid man inte kan få tillbaka bildas en känsla av vemodig demens-glömska som bara blir starkare av att de i vissa fall nästan tycks inkluderade i sin helhet.

”All bra litteratur handlar om fantomsmärtorna efter det förflutna.” skrev skribenten Isabelle Ståhl för ett par månader sedan, och på något vis är det en perfekt sammanfattning av ”An empty bliss beyond this world”, från början till slut. De lösryckta spåren repeteras, framförs genom ett filter av extra stenkakebrus och blir, likt en dement persons alltmer borttynande hjärna delar av något som både känns främmande och bekant.

Efter ett tags lyssnande är jag själv inte riktigt säker på om jag nynnar på melodierna på grund av att jag haft skivan på repeat i någon timme eller för att jag känner igen dem från någonstans längre tillbaka. Från min barndom eller någon plats jag sedan länge glömt bort.