Caremaskandalen har skakat Sveriges syn på sig själv och tanken med vinstdrivande vårdföretag. Vågen av 40-talister är på väg in i äldrevården, Sara Beischers roman Jag ska egentligen inte jobba här har fått stort genomslag, och Teater InterAkt ligger exakt rätt i tiden med sin föreställning Rymden emellan. Som dubbeltydigt presenteras som Himlen kan vänta när publiken leds ner i Inkonsts källare.

Rymden emellan är den andra i en trilogi som inleddes med Songs from the silent voice 2007 på temat psykvården inifrån, och tar upp demenssjukdom och vad den gör med den drabbade, anhöriga och omgivningen.
Skådespelerskan Petra Lindblom är placerad på första raden, iklädd vit dräkt, bruna pumps, håret i knut, och med en långstjälkad blomma i handen. På scenen vilar ett enormt paket, kanske ett berg med snören, upplyst inifrån av ett gult ljus. Lindblom är dottern, dottern som begravt den mamma hon minns, den som fungerade, men som tvingas veckla upp en främmande kvinna ur ett stort brunt prasslande omslagspapper.

För där sitter hon, modern, spelad av Nina Norén, längst in i paketet, längst in i berget, längst in i sig själv, och förstår inte vad det är som händer. Omgiven av stora flyttlådor prydda med gammaldags mönster. Vridande händerna i knät, spetströja och kjol på kroppen, med stora raggsockor på fötterna.
Mamman är 75 och blir gratulerad, blomman förflyttas till en vas, dottern ler, mamman säger: "Hela mitt huvud är fullt av röda trådar som inte går ihop längre. Är jag här för att de ska göra något åt det? Kan jag åka hem nu? Kan ni vara så vänliga och hjälpa mig ut nu?"

Och det är här vi kastas in i ett förfärligt, utdraget, poetiskt kaos. Rymden emellan är en surrealistisk pjäs som försöker skildra virrvarret i en demenssjuk människas hjärna, något vi utomstående inte har en chans att försöka sätta oss in i.
Orden bollas, vävs, kastas, ofta i långa monologer från Lindbloms sida. Hon har övertaget, modern förstår inte, rollerna är ombytta. Med små medel uppstår nya figurer – ett förkläde och ett par foppatofflor gör vårdbiträdet som inte längre kan känna empati efter 20 år. Gitarr och dragspel förvandlar kvinnorna till medhårsstrykande underhållare i dagrummet. Ett par balettskor under raggsockorna gör mamman mänskligt tidlös feminin.

Att åldras är en del av den mänskliga erfarenheten, så är det bara, generationerna före har gått samma väg, generationerna framåt kommer att göra samma sak. Därmed inte sagt att det inte ska vara värdigt och levande ända till slutet. Hör ni det, Carema! Och ni som beslutar!