Två undersköterskor på ett äldreboende i Norrköping misstänks ha misshandlat   och kränkt flera åldringar, bland annat en 101-årig kvinna.

På ett äldreboende i Kramfors får den som inte orkar duscha när personalen   dyker upp vänta en vecka innan en ny chans erbjuds.

En dement kvinna på ett äldreboende i Jönköping, som lämnats utan tillsyn, får   en krok till en mobil lift genom hakan och munnen.

I Vetlanda tvingas personal vid hemtjänsten använda skoskydd istället för   engångshandskar.

Gemensamt för dessa fall, hämtade ur de senaste veckornas nyhetsflöde, är att   det handlar om kommunal omsorg.

I Caremaskandalens spår går drevet mot privata alternativ. Då kan notiser som   dessa framkalla något av en aha-upplevelse: även den offentliga omsorgen har   alltså sina brister.

Alla missförhållanden kan inte förklaras av giriga riskkapitalisters   hänsynslösa profitjakt.

Vårdföretaget Carema har blivit själva sinnebilden – inte för avarter inom   vård och omsorg i privat regi utan för all omsorg i privat regi.

Men när Aftonbladet i höstas utsåg landets tjugo bästa respektive sämsta   äldreboenden fanns tre privata inrättningar med bland de bästa. Det   motsvarar väl den privata äldreomsorgens andel av marknaden – cirka 14   procent.

På sämstalistan var samtliga tjugo äldreboenden kommunala.

Socialdemokraterna var med och öppnade för privata alternativ inom vård, skola   och omsorg. Men motståndet mot privatiseringar inom partiet lever kvar och   lever upp. Vinster i välfärden ska inte tillåtas, heter det, vilket lär   innebära att det inte blir många privata alternativ kvar.

Det är bra att debatten uppstått. Bra och nödvändigt. All privatisering har   inte fungerat bra. Verksamheter har sålts ut till vad som liknar   underpriser. Det finns åtskilliga exempel på geschäft – inom vård och omsorg   men också i friskolesvängen.

Det sticker i ögonen när stora koncerner med höga avkastningskrav – vars   verksamhet drivs av skattemedel – lyfter över vinsten till bolag i   skatteparadis.

Men med de politiska vindar som nu blåser allt starkare är det lätt att glömma   att jakten på privat vinst och jakten på kommunala besparingar kan få   likartade konsekvenser.

Utan valfrihet, utan alternativ, är den som behöver vård och omsorg hänvisad   till vad den offentliga sektorn erbjuder. Det är inte nödvändigtvis ett öde   värre än döden, men heller inget man alltid önskar vare sig andra eller sig   själv.