Det fanns flera tecken på att allt inte stod rätt till. I stället för att   handla ett kaffepaket plockade Carina ned hur många som helst från   butikshyllan i kundvagnen. Hon sa rätt ut till en kvinna hur ful hennes hatt   var.

– Det var små förändringar i beteendet, Carina gjorde och sa saker som hon   aldrig skulle ha gjort annars. Men hon hade förklaringar som jag köpte till   en början, berättar Ulf Lundahl som föreläst flitigt de senaste åren, i går   på Glimåkra folkhögskola.

Situationen blev värre och värre.

– Vi blev en familj i kaos, vi hade tre små barn. Jag tyckte Carinas beteende   var pinsamt, och som anhörig känner du skam för sådana känslor. Utåt sett   märktes inget, men vi var en familj i kaos som isolerade oss allt mer och   mer.

Ett misstag som Lundahl ser i efterhand är att han väntade för länge   med att söka hjälp.

– När jag ringde till doktorn så fick jag svaret att det måste vara Carina som   själv tar kontakt. Där blev det stopp eftersom Carina saknade självinsikt,   en del av sjukdomen. Jag borde ha legat på och doktorn kanske föreslagit en   vanlig hälsoundersökning. Det hade varit en början.

Sin föreläsning beskriver han själv som naken och öppen.

– Det är ett sätt för mig att bearbeta och dela med mig av erfarenheter och   kunskap till andra.

Efter fyra år fick Carina diagnosen frontallobsdemens. Det var för   drygt tio år sedan. Läkarna tror att Carinas sjukdom fick fäste när paret   förlorade ett barn vid förlossningen. Det är ovanligt att så unga personer   drabbas.

Efter en tid fick hon plats på ett boende där hon även bor i dag. Sedan några   år tillbaka känner hon inte igen varken Ulf eller barnen.

– Hon har det bra, och vi träffas ibland. Nu har jag landat och gått vidare   men jag är varken den förste eller siste anhörige som drabbas. Vi måste bli   bättre på att se både den sjuke och den anhörige. Som anhörig tror du att du   är ensam. Det finns hjälp men när du är trött och trasig så är det svårt att   ta kontakt.

Lundahl har startat hemsidan ”Att vara anhörig” dit andra i samma situation   kan vända sig för att få stöd.

– Jag kan inte det medicinska men jag vet hur det är att stå mitt uppe i det.   Det är en sorgeprocess i flera hundra steg som tar lång tid för anhöriga att   trampa igenom. Det är en dyrköpt erfarenhet men har gjort mig och mina barn   starka tillsammans i dag.