Gula villan i Härnösand ligger som ett vackert blickfång i en trädgård med vy över vattnet. Här finns en omtyckt lunchrestaurang som personer med funktionsnedsättning driver med stöd av personal. Huset är också en mötesplats för social samvaro bland annat för demenssjuka och deras anhöriga.

– Mötesplatsen blir vad vi tillsammans gör den till, säger Pär Hägglund som är demenssamordnare och enhetschef för anhörig- och närståendestödet i Härnösands kommun.

För mer än tio år sedan startade Pär Hägglund stödgrupper för anhöriga till demenssjuka i samarbete med den lokala demensföreningen. Verksamheten växte stadigt med olika typer av stödgrupper, bland annat för tidigt demenssjuka.

I Gula villan arbetar idag även konsulenterna Marie Hägglund och Barbro Jansson med grupper, hembesök, samtal, utbildning, råd och stöd till anhöriga och närstående. Till sin hjälp har de volontärer.

I Härnösand finns ett femtiotal volontärer som är knutna till kommunens öppna mötesplatser för social samvaro. De ordnar aktiviteter och flera går hem till demensdrabbade familjer för en stunds social samvaro.

Kommunens stöd till demenssjuka och deras anhöriga följer en trappstegsmodell anpassad efter sjukdomens förlopp. För yrkesarbetande anhöriga finns stödgrupper på kvällstid.

– Några anhöriga har sina närstående på boende, medan andra vårdar i hemmet. Att blanda fungerar mycket bra, säger Pär Hägglund. De vars anhöriga har hunnit längre i sjukdomsprocessen bidrar med mycket stöd till de anhöriga som är mitt i denna process.

Varje stödgruppsträff börjar med att patienter och anhöriga dricker kaffe tillsammans. Därefter skils de åt – de som har demenssjukdom samtalar i sin grupp medan de anhöriga diskuterar i sin om situationen hemma och annat de funderar över. Under tre timmar var fjortonde dag möts deltagare med sina samtalsledare.

I varje grupp deltar högst sex personer, detta för att alla ska komma till tals och få det utrymme som behövs.

– Vi resonerar om hur de anhöriga kan hantera olika situationer hemma. Vi uppmuntrar att deskriver dagbok. Vi släpper aldrig en anhörig, säger Pär och berättar att flera varit med under de sju år som stödgruppen har funnits.

– Anhöriga behöver emotionell avlastning. Många känner sig inlåsta i sitt eget hem och är helt slutkörda. De tror att de är ensamma om att ha förbjudna tankar. Här får de bekräftelse på att det är helt normalt att tänka sådana tankar.

Stödgrupperna för de sjuka erbjuder mer än samtal. Dataprogrammet Lexia är ett kognitivt spel som håller förmågor och kunskaper uppe. Att spela det tillsammans uppskattas av många. Ibland blir det gympa, sång eller något annat, allt efter årstid.

I all demensvård är det att sträva efter god stämning. Det kan vara så enkelt som att sitta ned tillsammans några minuter och se på varandra i förvissningen ”vi har en relation”.

– Vårt gemensamma ska inte vara sjukdomen utan gemensamma intressen. Man ser sin kamrat som ”Eva i affären” eller ”Nisse på sågen”. Också i hemmet måste finnas plats för annat än sjukdomen. Alltså är det viktigt att fortsätta se sin närstående som en individ och uppmuntra självkänslan, säger Pär Hägglund.

Vid Mittuniversitetet i Sundsvall studeras nu Härnösands stöd till demenssjuka och deras anhöriga. En första vetenskaplig artikel är på gång.