Jag har nyss läst en mycket intressant avhandling av Erik Jedenius som jag gärna vill dela med mig av. Jedenius syfte med avhandlingen har varit att identifiera och beskriva Demensvårdprogrammet, DMP, som startade i Kalmar 1998, samt att utvärdera programmet hälsoekonomiskt. Beräkningar efter avhandlingens slutförande visar bland annat att om programmet skulle implementeras i hela landet skulle vinsten för samhället bli 1.5 miljarder kr per år!
Demensprogrammet, DMP, har involverat primärvård, specialistvård samt kommunal vård och omsorg. Orsaken till att programmet introducerades var att man ville ändra fokus från ”ad hoc” till ”kundanpassade lösningar” för personer med demens. Detta bland annat eftersom det visat sig att personer med tydliga kognitiva nedsättningar, som inte fått diagnos, var frekventa besökare i primärvården.
1998 var primärvård och kommunal vård/omsorg vertikalt organiserade, utan ett organiserat samarbete. Eftersom personer med nedsatt kognitiv funktion måste identifieras tidigt anställdes omedelbart en demenssamordnare i programmet, en person som även skulle sätta ihop multidisciplinära demensteam, På varje vårdcentral anställdes också en demenssköterska. Teamen fick i uppdrag att samarbeta horisontellt mellan sjukvård och omsorg, d v s primärvård och kommun.
Initialt genomfördes en inventering av patienter med demens och därefter startade ett utbildningsprogram i primärvården som inkluderade allmänläkare, kommunens sjuksköterskor, undersköterskor, hemsjukvård och särskilda boenden. Senare utvecklades även utbildningsprogram för politiker och administratörer.
De viktigaste delarna i programmet, DMP, var tidig diagnossättning, behandling och uppföljning. DMP syftade till att standardisera diagnostiken som inkluderade utförlig genomgång av anamnes, läkemedel, kognitiv funktion, fysisk funktion och eventuell bedömning av psykolog. Kommunens äldreomsorg introducerades tidigt i processen för att bistå i planering och för att erbjuda stöd. Patienter som fått demensdiagnos erbjöds medicinsk behandling samt psykosocialt stöd och insatser. Teamet följde sedan patientens sjukdomsprocess regelbundet.
Demenssköterskans roll i programmet var att guida patienten och närstående genom hälso- och sjukvårdssystemet, att informera dem om olika aspekter av sjukdomen och att stötta familjen i den dagliga vården och omsorgen. Demenssköterskan var också ansvarig för att ordna utbildningsaktiviteter för anhörigvårdare och patienter i ett tidigt skede av sjukdomen.
Demenssköterskan var också ansvarig för att boka och arrangera regelbundna möten med patienten samt att medverka vid behov. Minst en gång per år träffades patienten och ansvarig allmänläkare. Demenssköterskan var också ansvarig för att koordinera andra sjukvårdsbesök, även sådant som inte rörde demenssjukdomen. När patienten inte längre klarade sig i sitt boende och flyttade till ett särskilt boende tog kommunens personal över.
Resultaten visar att DMP implementerades utan extra kostnader. Dessutom minskade antalet besök på akutmottagningen, för personer över 75 år, med 15 procent under introduktionen av programmet.
En konklusion är att ett sådant här demensprogram kan identifiera de flesta förväntade fall av demens, utan extra kostnader – men pengarna måste reallokeras. En annan konklusion är att kostnaden för diagnostiken i programmet, omvandlat till nationell nivå, skulle innebära ca 1 procent av den totala kostnaden för demensvård i landet.
En hypotes i avhandlingen är att läkemedelsbehandlingen skulle kunna förbättras för personer med demens. Detta eftersom man kunde se att det skedde en ökad användning av demensläkemedel, samtidigt som användningen av lugnande läkemedel, läkemedel med antikolinerg effekt samt användning av neuroleptika minskade. Alltså i stort en klar förbättring av läkemedelsanvändningen för gruppen.
En annan hypotes är att implementering av demensprogram inte ökar kostnaden för kommunens verksamhet. Tvärtom är demensprogram, minst, kostnadsneutralt för både landsting och kommun. Den totala kostnaden för demensvård i Kalmar kommun visade sig ligga lägre än för övriga landet. På ett år minskade även kön till äldreboendena.
Vidare visade det sig att programmet medförde att process och arbetsmiljö på vårdcentralerna blev markant bättre. Man gick från att vara Gate keeper till Gate opener!
Om programmet implementerades i hela landet skulle vinsten bli 1.5 miljarder kr per år. Det är framför allt i landstingen som vinsten kan räknas hem i form av bättre vårdprocesser, bättre läkemedelsanvändning och färre akutbesök.
Detta är som sagt en mycket intressant avhandling. Erik Jedenius har lyckats åskådliggöra en process med ett förändrat arbetssätt och dessutom utvärderat den vetenskapligt, såväl ur ett medicinskt/omvårdnadsperspektiv som ur ett hälsoekonomiskt perspektiv.
Hela avhandlingen hittas på:
