Oförglömligt när Hjärngänget tar ton

– Kommer ni ihåg texten, frågar körledaren Ann-Marie Uusijärvi.

– Nej, svarar Hjärngänget i kör.

– Ni är lika glömska som jag.

– Det är jätteroligt. Jag kan inte sjunga, men jag älskar att sjunga med. Jag
låter väl som en kratta, men det bryr jag mig inte om. Jag är född här på Söder
så jag är lite tuff av mig.

Ros-Marie Regnér fick demensdiagnosen för tre fyra år sedan. Som alla
körmedlemmar bor hon fortfarande hemma och den största delen av vardagen är som
hon känner igen den. Hon har precis varit i Australien och hälsat på sin dotter,
hon minns sin bröllopsdag och hon har kvar sitt körkort. Men nya ansikten och
namn har svårt att sätta sig. I kören träffar hon andra i samma sits.

– Vi har så roligt ihop när vi sjunger, det kanske hörs. Det här gänget är
störtskönt, nu snackar jag södersnack också.

Körens initiativtagare är Kristina Telerud. Nu är hon pensionär, men tidigare
var hon chef över den sociala verksamheten på Ersta, en ideell förening som
bedriver sjukvård och socialt arbete, allt från äldreomsorg till vård av kvinnor
som misshandlats. Viktigast är att se människan bakom sjukdomsdiagnosen eller
livskrisen, säger Kristina Telerud, och det var med det synsättetet som hon
startade kören.

– Vad är det som är det viktigaste i allt vi gör? Det handlar om människosyn.
Att inte se dem som en diagnos och särskilt inte som ordet demens som betyder
själlös.

Nästa vår är det 50 år sedan Kristina Telerud kastade studentmössan i skyn
utanför Adolf Fredriks musikskola i Stockholm. I klassen gick Ann-Marie
Uusijärvi, som i dag också är pensionär som men som tidigare har arbetat som
musiklärare och körledare. Det är hon som leder Hjärngängetkören i dag.

– Jag tycker inte att jag märker någon skillnad mot andra sångglada
människor, som kanske är amatörer som inte har sjungit så mycket. Det är mycket
skratt och vi har väldigt kul, helt enkelt.

Att jag verkligen kände att det var angeläget för mig är också att jag hade
en mamma som fick en demenssjukdom av Alzheimertyp. Hon blev mer och mer borta.
Mot slutet hade hon inga ord och jag vet inte om hon kände igen mig. Hon visste
i alla fall inte att jag hette Ann-Marie. Men jag sjöng alltid mycket med henne.
Och när jag sjöng så var hon med.

– Texterna är det lite sämre med, men jag kommer alltid ihåg melodierna. De
sitter liksom kvar, de glömmer jag inte bort – inte än i alla fall. Då blir man
extra glad.

Marianne Olsson säger som flera av körens medlemmar. Sjukdomen luckrar inte
upp minnet av musiken. Förutom känslan av att minnet kan vara intakt på vissa
områden, är det gemenskapen som är mest betydelsefull. Viktigt för Kristina
Telerud är också att bryta fördomar kring demenssjukdom.

– Vi har så otroligt många fördomar om människor med demenssjukdom. Att visa
att inga människor är annorlunda än vi andra – de bär på en sjukdom som är
väldigt besvärlig, ja. Men först och främst är det människor. Att få ändra
bilden skulle vara fantastiskt och kan vi göra det med musik skulle vara
jättekul.

– Livet är inte kört. Inte heller för människor med demenssjukdom. Det finns
mer kvar långt långt in i sjukdomen, säger Kristina Telerud.

– Det är obetalbart. Jag är så underbart glad och tacksam att Landstinget
kostar på oss det här. Vi vet att vi inte blir bättre, vi blir bara sämre och
sämre och det kan gå snabbt också. Men det gäller att ta vara på varenda dag som
finns, avslutar Ros-Marie Regnér.

(webböversatt)

Ny grupp av proteiner som identifierats i hjärnan hos patienter med Alzheimers sjukdom