Jag har ensam tagit ansvar för min man sedan han fick sin demensdiagnos. Kärleken är för länge sedan borta. I alla fall den erotiska kärleken, eros. Den vänskapliga kärleken finns kvar, jag vill inte se honom lida. Vill inte se honom förnedras. Jag kan tänka hemska tankar och ser mig själv som elak. Men i handling är jag vänlig och lugn. Många frågar hur jag kan vara så lugn och snäll när han överöser mig med sin ilska. Jag känner mig ju inte sådan, eftersom jag i tanken kan önska livet ur honom. Det är som en säkerhetsventil, jag måste kunna få låta det pysa ut tankevägen för att orka i vardagen.

Att leva med en demenssjuk innebär också att ibland faktiskt utsätta sig för fara. Han kan bli arg och slå mig. Jag har fått fly till grannar och sova med låst dörr. Aggressionerna riktas mot mig, fast allt oftare tappar han numera koncepterna även inför andra.

Jag har långa samtal med mina vänner. En del förstår inte alls. Jag försöker hitta en väg där jag kan ta hand om honom och ändå leva mitt eget liv. För mig hade den perfekta lösningen varit om vi bodde i lägenheter bredvid varandra. Vara nära, men ändå ha mitt eget. Slippa det ständiga ryandet, de ständiga anklagelserna. Nu går jag hela tiden på helspänn och vet att jag blir syndabock för allting.