Det senaste halvåret har flera exempel på vanvård inom äldreomsorgen rullats upp. Vi har alla berörts av de öden som vi sett i media. Under året har jag besökt flera äldreboenden samt hemtjänstgrupper och samtalat med många anställda.

Jag är mycket medveten om att kvaliteten varierar både från en kommun till en annan men även från ett boende till ett annat. Men det finns brister som förekommer överallt, om än i olika utsträckning. Det som saknas är tid, ibland för det mest basala. Tid att låta alla gå på toaletten varje dag istället för att använda blöjor åt alla hela dygnet. Tid att låta den gamla människa som kan, klä sig själv med lite hjälp istället för att dra på dem kläderna. Tid att lämna lägesrapport från dagskift till nattskift.

Skärpta kommunala riktlinjer har gjort detsvårare att få äldreomsorg. Andelen äldre, 80 år och äldre, som får offentligt finansierad äldreomsorg har minskat från 62 procent 1980 till 35 procent 2009. Under 2000-talet har samhällets kostnad för äldreomsorg fortsatt att minska, både i faktisk kostnad och som andel av BNP. Antalet anställda inom äldreomsorgen har också minskat.

Sammantaget ger detta en äldreomsorg med lägre kvalitet, otrygga äldre och oroliga anhöriga. En äldrevård som Kommunals medlemmar inte vill arbeta i. Vi ser också att tilliten minskar vad gäller det man som äldre kan förvänta sig av den allmänna och generella välfärden. Huvudansvaret för denna utveckling ligger på kommunalpolitikerna som systematiskt pressat priset på äldreomsorgen.

Konsekvensen blir att allt större del av ansvaret och kostnaden för omsorgen faller på den äldre själv och på deras barn. Anhörigomsorgen ökar dramatiskt, cirka 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en anhörig.

Anhörigomsorgen är inte gratis, varken för de som ger omsorg eller för samhället. Den leder till att anhöriga får lägre inkomster, mindre fritid och i det längre perspektivet en försämrad pension. Men också att otryggheten och stressen ökar samt att de anhöriga riskerar sin egen hälsa. Därtill förlorar samhället i uteblivna skatteintäkter, vilket rimmar mycket illa med regeringens arbetslinje.

Förändring innebär att de äldre blir otryggare, mer beroende och i värsta fall riskerar att inte få adekvat omsorg. Våra äldre har betalt skatt i åratal för att få en god omsorg, nu är det dags att leverera. Självklarhet ska alla kunna gå till jobbet och känna sig trygg med att föräldrar eller äldre släktingar har det bra och får professionell vård och omsorg. Ingen ska känna sig tvingad att hjälpa sina gamla föräldrar med exempelvis städning eller dusch för att det saknas offentligt finansierade alternativ av hög kvalitet.

Kommunpolitikerna, men också regeringen, har ansvaret för kvalitén i äldreomsorgen. Redan för ett år sedan påtalade jag för äldreminister Maria Larsson att det krävs krafttag i äldreomsorgen. Hennes svar var att värdighetsgaranti kommer att lösa problemen. Men värdighet skapas av personal som har tid att utföra ett professionellt omvårdnadsarbete och för det krävs pengar.

Äldreomsorgen måste bli ett attraktivt arbetsområde där personalen känner yrkesstolthet. Bra bemanning, bra anställningsvillkor och yrkesutbildad äldreomsorgspersonal är nödvändigt för att upprätthålla en offentligt finansierad äldreomsorg med kvalitet.

Våra äldre är värda tid och kvalitet. Att få gå på toaletten, få klä sig själva och att det ska finnas tid för samtal vid måltiden. De är värda personal som har tid att göra ett professionellt arbete. Går det att lägga hundratals miljarder på skattesänkningar och vinstuttag måste det finnas utrymme för tid för våra äldre.