Det har nu gått fjorton år sedan förskolan fick sin första egna läroplan. Samtidigt gick förskolan från att lyda under socialtjänstlagen till att bli en del av utbildningsväsendet under utbildningsdepartementet. Det var ett uttryck för höjda ambitioner med förskolan.
Förskolan skulle inte bara vara en förvaring där föräldrarna med gott samvete kunde lämna sina barn i vetskapen om att de skulle vara mätta, rena och torra då de hämtades. Man skulle också ha höga ambitioner när det gäller att främja barnens utveckling och lärande – utan att för den skull bli skola.
Detta har man lyckats med. Vi har idag i Sverige en förskola med mycket hög internationell standard. Verksamheten bygger på tre centrala värden – omsorg, utveckling och lärande, som alla ska balanseras mot varandra. Ingen del får prioriteras framför de andra då man vet att just kombinationen av dessa är vad som ger barnen en bra start i livet. Barnen ska utmanas i sina förmågor och sitt tänkande. Samtidigt ska de ges en trygg och säker miljö att vistas i, där de individuella behoven uppmärksammas och tillgodoses. Det handlar om att möta barnet där det är Genom ett medvetet förhållningssätt blir lärandet och utvecklingen en integrerad del av omsorgen.
Tittar vi på äldreomsorgen så har man inte kommit lika långt. I december rapporterades att ett stort antal kommuner inte klarar av att leva upp till sina egna målsättningar när det gäller att ge de äldre möjligheter att delta i aktiviteter De intellektuella och fysiska förmågorna tynar bort vilket leder till ökat vårdbehov och sänkt livskvalitet.
Att aktivera hjärnan är viktigt om man vill behålla de intellektuella förmågorna så länge som möjligt Geriatrikprofessorn Yngve Gustavssons pågående forskning pekar på goda effekter av ökad fysisk aktivitet, särskilt för dementa. Det borde vara möjligt att höja ambitionsnivån inom äldreomsorgen på motsvarande sätt som man gjorde inom förskolan för snart femton år sedan. Även inom äldreomsorgen finns behov av att arbeta med socialt samspel och intellektuell stimulans på ett genomtänkt sätt.
Det finns stora möjligheter att öka kvaliteten inom äldreomsorgen genom att lägga ett ökat fokus på att se individen som kapabel och som ska stimuleras – både när det gäller fysiska och intellektuella förmågor. Att hellre se förmågor än oförmågor. Att finna arbetssätt där man möter den gamla och kanske dementa där hon är, precis som man möter barnet där det är.
Det är självklart att ett sådant synsätt är mer komplicerat i en verksamhet där personerna man arbetar med förlorar snarare än förvärvar förmågor. Men det handlar om att ändra synsätt, inte att förneka den process som åldrandet ofrånkomligen innebär. Ska man lyckas åstadkomma detta krävs utbildningsinsatser och kompetensutveckling. Äldreomsorgsyrket behöver uppgraderas så att man på ett bättre sätt kan möte de komplexa behov som finns hos de äldre.
I förskolan pågår ständigt en utveckling av personalen och verksamheten med läroplanen som utgångspunkt. Alla personalkategorier är delaktiga. Det vore möjligt även inom äldreomsorgen. Det behövs ett bredare fokus som inte bara handlar om omsorg utan också om utveckling och bevarande av förmågor hos äldre. Kanske är det dags för en ”Läroplan för Äldreomsorgen”?
Enligt Svenskt kvalitetsindex senaste mätning i befolkningen ligger förskolans anseende i topp bland de offentligt finansierade tjänsterna. Äldreomsorgen återfinns i botten av offentlig sektors kärnområden. Förskolan finansieras av ett system där pengarna följer elever och föräldrars val. Det blir en kvalitetskonkurrens mellan utförare. I äldreomsorgen placeras man i dag oftast på kommunala eller upphandlade enheter. Lägg därtill skillnaden i samhällets förväntan på ambitionsnivå i den dagliga verksamheten.
När problem uppstår i välfärdssektorn ropas det ofta på mer pengar, fler anställda och starkare kontroll. Exemplet förskolan visar att kvalitetsförbättring är möjlig att uppnå också genom ett annat arbetssätt.
Det borde vara en självklarhet att man får leva livet, hela livet. Det finns mycket värdefull kunskap som kan spridas på ett bättre sätt mellan olika delar av välfärdssektorn.
