Alla inlägg under november 2011

Av Tommy - 22 november 2011 08:25

Så bryter Attendo mot avtalet 

Efter Carema-skandalen jäser missnöjet även inom Attendo Care. Anhöriga och anställda slår larm om låg bemanning, ständigt nya sparkrav och uppenbara brister i äldreomsorgen.





















 

Relaterat

Fakta

Attendo Care

Är vid sidan av Carema Care den stora aktören inom privat äldreomsorg. Tillsammans behärskar de halva marknaden.

Omsatte i fjol 6,5 miljarder kronor. Rörelsevinsten uppgick till 508 miljoner kronor.

Huvudägare med 78 procent av aktierna är Augustus International, vars ägare är IK2004-fonden som tillhör riskkapitalbolaget IK Investment Partners, med säte på skatteparadisön Jersey.

IK köpte Attendo 2007 från riskkapitalbolaget Bridgepoint, som i sin tur köpt Attendo bara ett år tidigare.

Antalet anställda är drygt 15 000.

– Allt har blivit sämre sedan privata Attendo tog över, säger bröderna Lars och Jan Norling, som liksom andra anhöriga förgäves klagat på bolagets nedskärningar.

Deras 93-åriga mamma Viola är dement och har bott på S:t Jörgens äldreboende på Hisingen i mer än tio år. När hon flyttade dit drevs boendet av Riksbyggen och personaltätheten var hög.

– Avgörande för att vi valde S:t Jörgen var att det var fräscht med stora rum och bra bemanning, säger Lars Norling.



Den senaste tidens avslöjanden om bristerna inom Caremas äldreomsorg har fått bröderna Norling att reagera. De tycker det är fel att all kritik riktas mot bara ett privat vårdföretag när det finns ytterligare ett som ägs av riskkapitalbolag.

– Min bild är att Attendo bara är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt, säger Lars Norling.

Förutom minimal bemanning på demensavdelningen Gläntan har företaget dragit in på en rad andra kostnader. Ett exempel är att man slutat laga maten på plats.

– En klar försämring. Vår mamma tyckte om att delta i matlagningen, säger Lars Norling, som är tveksam till om det verkligen är billigare att köpa färdigmat.



Sedan i september ska två anställda klara all vård och omsorg av åtta dementa. Förutom att de gamla är förvirrade och ibland aggressiva sitter flera i rullstol med grava handikapp. Alla boende bär blöja och minst tre personer behöver matas.

– Det är stressigt. Vi hinner inte med allt vi ska göra, säger Lotta Andersson-Löfqvist, som arbetat på S:t Jörgens äldreboende sedan starten.

Hon tycker att stressen märks på de gamla, som blir oroliga. Tidsbristen går i första hand ut över sysslor som städning och fönsterputsning, men även aktiviteterna.

– Jag tycker det är väldigt tråkigt. Tidigare kunde vi gå ut med de boende, men i dag finns inga möjligheter att hinna med promenader, säger Lotta Andersson-Löfqvist.

Hon är den enda i vårdpersonalen på S:t Jörgens som vågar stå för kritiken. Flera andra säger att de är livrädda och tror att de förlorar sina jobb om de talar öppet om missförhållanden.



Men mot löfte om att få vara anonyma berättar de utförligt hur bolagets tuffa sparkrav drabbar de boende.

Ett exempel är att det kan dröja ända till klockan elva på förmiddagen innan alla fått frukost. Sedan ska de gamla hinna få i sig två lagade måltider innan personalen redan vid femtiden börjar göra ordning dem för natten.

Om någon av de anställda är sjuk är det inte säkert att en vikarie kallas in. I stället får en person då ensam försöka hinna med omsorgen av avdelningens åtta dementa.

Budgeten för såväl mat som blöjor är begränsad. Vägning av använda blöjor tillhör vardagen.

Senaste beskedet från en chef inom Attendo är att de måste dra in på läsken till de gamla, något som tidigare serverades till maten på helgerna.

– Det som stör mig allra mest är att det hela tiden ska sparas på de gamla samtidigt som cheferna får bonusar, säger en av de anställda.



GP har sökt verksamhetschefen på S:t Jörgen, men hon vill inte svara på frågor utan hänvisar till Attendos presschef Charlotte Näsström Morén.

Presschefen tillbakavisar kategoriskt kritiken från anhöriga och anställda. Uppgifterna stämmer inte med den information hon fått. Hennes bestämda uppfattning är att Attendo Care följer avtalet med Göteborgs stad.

– Däremot vet jag att det finns klagomål hos de anställda, säger Charlotte Näsström Morén.

– För att skärpa kvalitetsarbetet och skapa ökad tydlighet kring rutinerna har vi därför anställt en extra person på boendet under sex månader.


Enligt presschefen omfattar bolagets bonussystem såväl högsta ledning som alla region- och verksamhetschefer. Bonusens storlek bestäms både av ekonomiskt resultat och av kvalité.

Hur mycket som betalas ut vill hon inte lämna ut några uppgifter om.

Av Tommy - 22 november 2011 07:53

Vårdskandalerna oroar äldre

Skandalerna inom äldreomsorgen har haglat den senaste tiden. Kissbjöjor som
vägs för att spara pengar, anhöriga som hittar sin dementa mamma eller pappa på
madrass inkletad i sin egen avföring, och strokepersoner som brutit både axel
och höft utan att läkare kontaktats.

Samtidigt utnyttjas systemet av rikskapitalbolagen som driver äldreboenden.
Det skatteplaneras och Sverige förlorar skatteintäckter.

Rapportering om vanvård av äldre påverkar även den gotländska
äldreomsorgen:
– Det finns oro överallt och frustration. Anhöriga undrar om
det här händer på Gotland, säger Elisabeth Ekman som är medicinskt ansvarig
sjuksköterska äldreomsorgen inom Region Gotland.

Men enligt Elisabeth Ekman så är de äldre på Gotland trygga, just nu
iallafall:
--Det genomförs många kvalitetssäkringar och vi utför tillsyn på
alla boenden, säger hon.

Blöjvägning för att spara pengar är även något som upprört samhället. Och
blöjorna eller inkontinensskydd vägs även på Gotland men bara för att prova ut
rätt blöja till rätt person:
– Det är viktigt att alla får rätt modell, man
ska inte ha större blöjor än man behöver, menar Elisabeth Ekman 

Av Tommy - 22 november 2011 07:50

Det är en rättighet att få åldras med värdighet

Nu har det hänt igen, det som inte får hända! Vanskötsel av äldre inom den privata äldreomsorgen! Det som händer är fruktansvärt!

Så är det när vinstintressen inom äldreomsorgen är det som är viktigast.

SKPF avd 50, menar att det inte ska finnas vinstintressen i den berättigade vården och om­sorgen i vårt land!

Det är samhället som har ett genomgripande ansvar för att alla äldre ska få tillgång till god äldreomsorg, till rimlig kostnad.

En självklarhet är att den äldreomsorg som erbjuds ska var lika över hela landet. Lika självklart är också att äldreomsorgen ska präglas av respekt för de äldres önskemål och behov.

Det handlar om rätten att få åldras med värdighet.

Det ska inte ständigt behöva poängteras, det absolut självklara, att den äldreomsorg som vi ska få ta del av, ska vara en trygghet för god livskvalitet!

Livskvalitet, ska gälla livet ut, vem kan bestämma om ­något annat?

Hur kan det kan komma sig, att när den tredje fasen i ens liv inträder, då verkar det som om mänsklig respekt och hänsyn är fullständigt ointressant och inte i något avseende, prioriterad av politiska besluts­fattare?

Inom SKPF avd 50, har vi i så många sammanhang i samtal med äldre ställt oss frågan hur kan det var så, att det ­efter ett avslutat aktivt yrkesliv, upplevs att äldre inte räknas eller betyder någonting?

Det är så många som beskriver att de inte blir sedd, inte blir tagen på allvar och inte heller respekterad av att de har en lång livserfarenhet och kunskaper på olika sätt. Allt detta skapar en frustation och besvikelse av stora mått.

Det finns många äldre som inte kan göra sin stämma hörd, inte på något sätt har förutsättningar att göra egna val, det som ständigt förs fram inom äldreomsorgen, som ett kvalitetsbegrepp.

Talet om egna val, blir för många ett hån och frågan är, vilka behov är det som tillfredställs med detta?

Dessutom ska vi betraktas som ”kunder”, inom vård och omsorg!

Kunder är vi i affären när vi köper varor, inte när vi behöver omsorg, värme och medmänsklighet!

Vi vill definitivt inte vara ”kunder”, vi är människor som är i behov av berättigad vård och omsorg, utförd av personal som har fått förutsättningar för att känna glädje och yrkesstolthet.

SKPF avd 50 menar med all tydlighet, att kravet om en rättighetslag med respekt för de äldre är ett absolut berättigat krav, för helhet och sammanhang. Dagens uppdelning av äldreomsorg och vården mellan olika lagstiftningar och rättsystem måste omarbetas till en enda rättighetslag.

Vår förhoppning är att EU:s äldreår 2012, ska belysa och ge insikter om det breda politiska ansvaret, för att ge de äldre rätten till en värdig ålderdom, respekterad för den som den är, med alla sina livserfarenheter och med rätten till kvalitativ vård och omsorg!

Styrelsen för Svenska  kommunalpensionärernas  förbund, avd 50 genom  Elsie Bäcklund Sandberg, ordförande

Av Tommy - 22 november 2011 07:47

Omsorg

VeteranenDrottning Silvia på Silvia-hemmet. Foto Örjan Björkdahl

”Den demenssjuke måste få ett värdigt liv”

2008-03-27

Vården av demenssjuka har en särskild plats i drottning Silvias hjärta sedan hennes egen mor fick sin diagnos. I en exklusiv intervju för Veteranen berättar drottningen om sitt engagemang.



 


 

Hon kommer in i den vackra salongen med ett par försiktiga steg. Vi står i andra änden av rummet och så möts vi någonstans på mitten. Drottning Silvia och Veteranens två utsända medarbetare. Vårt uppdrag: att göra en intervju med drottningen om vården av demenssjuka.
Intervjun är förberedd sedan länge, frågorna har skickats per e-post och tiden är väl utmätt.
Först fotografering i tio minuter, sedan frågestund i en halvtimme. Platsen är Silviahemmet, Drottningholm, som för ett par månader sedan utsågs till nationellt kompetenscentrum inom demensområdet.
Fotograf Örjan Björkdahl föreslår snabbt några olika positioner, vid fönstret och framför den magnifika eldstaden, för att utnyttja sin tid maximalt. Drottningen är klädd i ljunglila jacka och kort mörk kjol, håret perfekt kammat. Hon ler vant framför kameran.

Drottningen berättar
Vi sätter oss i den rosa soffgruppen, där kaffe och kakor är uppdukade.
Innan jag ens hinner fundera över första frågan börjar drottningen berätta.
– Min mamma visade tecken på demens, utan att vi riktigt förstod. Så råkade jag träffa professor Barbro Beck-Friis som föreslog att det skulle göras en utredning och undersökning av henne.
Det här hände för tio år sedan, och på den tiden var det inte så vanligt att man gjorde sådana undersökningar. Glömska betraktades som ganska normala ålderstecken. De anhöriga förstod inte de första signalerna. Men mer och mer blev det uppenbart att drottningens mor inte var frisk.
– Hon vistades hos oss sommaren efter det att min far gått bort. Hon kunde inte längre bo själv, hon var med vid måltiderna men blev lite tystare med tiden.
Drottningen berättar hur modern gång på gång frågade: ”Var är din far?”
– Jag höll mig alltid till sanningen och varje gång blev hon mer och mer förtvivlad.
Den som gav kloka råd var Barbro Beck-Friis.
– Led bort tankarna, sade hon. Så jag försökte få henne att tänka på allt bra pappa gjort.

Fel färg oroar
Ett annat råd som drottningen fick var färgens betydelse. Fel färg kan vara som ett hål i marken för den demenssjuka:
– Min mor upplevde att det var förfärligt att gå från ett rum till ett annat. Då fick jag rådet att byta till röd färg på mattan.
Plötsligt vänder sig drottning Silvia mot rummet intill, där vi genom den glasade dörren ser några dagpatienter som sitter framför en tv med ljudet ganska högt uppskruvat. Klassisk musik hörs genom väggen.
– Tänk att de sitter stilla, och är alldeles koncentrerade, utbrister drottningen. Det är musiken som fängslar.
Vi fortsätter vårt samtal, som nu mer övergår till allmänna frågor om demens, i Sverige och i världen, och hur Silviahemmet kom till.
– Det är synnerligen viktigt att läkare ute i landet gör utredning och undersökning vid misstanke om demens. Särskilt distriktsläkarna har en stor roll.

Nationellt kompetenscentrum
Erfarenheterna från moderns sjukdom och kontakterna med den svenska sjukvården, framför allt med Barbro Beck-Friis, ledde så småningom fram till tanken på ett särskilt hem och kunskapscentrum för vården inom demensområdet.
Jag frågar drottningen hur det kändes när regeringen i höstas utsåg hemmet till ett nationellt kompetenscentrum.
– Härligt, men ansvarsfullt, svarar hon.
Utnämningen kom efter ett allmänt anbudsförfarande, där alla deltagare skriftligt och muntligt redovisat sina olika verksamheter.

Långt framme i Sverige
I Sverige har vi kommit mycket längre än i många andra länder, slår drottningen fast. Hon jämför till exempel med vården i Brasilien, som hon följer via en släkting som är geriatriker. Och i Japan, där kungaparet var på besök för ett par år sedan, är demenssjukdomar ett växande problem på flera sätt. Där tar inte längre äldsta dottern hand om sina föräldrar som förr. Det byggs allt mindre lägenheter. Samtidigt insjuknar allt fler i demens.
– Många japaner kommer på besök till Sverige och Silviahemmet för att lära sig mer om anhörigvården. Två Silviasystrar bjöds in till Japan för ett år sedan. Japanerna är mycket intresserade av vad vi gör i Sverige.

Allt fler yngre insjuknar
Utvecklingen i Sverige oroar drottningen.
– Vi ser markant fler yngre sjuka som dagpatienter här på Silviahemmet.
Vad det beror på vet man inte. Kanske på vårt levnadssätt, funderar drottningen.
– Vi vet att man inte ska röka, inte äta för mycket kött, äta mer feta fiskar och röra på sig en halvtimme om dagen.
Lever Drottningen så, undrar jag. Och får först ett undvikande leende till svar.
Sedan kommer det:
– Jag tar gärna cykeln hit till Silviahemmet så ofta det går, och njuter av luften och ljuset.
Nu har intervjutiden med råge passerats. Men drottningen vill fortsätta en stund till. Hon understryker hur viktigt det är att möta demenssjuka med respekt.
– Vi som inte drabbats måste med hjälp av forskning och kunskap ge den demenssjuke ett värdigt liv. Det är själva nyckeln i omvårdnaden.

Text: Ingrid Lindgren
Foto: Örjan Björkdahl

Av Tommy - 20 november 2011 19:11

Vinsten går före vården


Larmen om vanvård av våra gamla fortsätter – samtidigt blir det allt svårare att få plats på ett äldreboenden

Äldrevården är i kris.

Vårdanställda protesterar själva mot den eskalerande vanvården.

Samtidigt som riskkapitalbolagen gör mångmiljonvinster på våra gamla.

Och det kommer bara att bli värre, visar Aftonbladets granskning.

Linköping, februari 2011. Först efter fjärde samtalet från äldreboendet får Gösta Karlsson, 98, träffa en sjuksköterska. Det är natt och han hostar blod.

När ambulansen väl kommer är det för sent. Han dör på väg till sjukhuset.


I två veckor har Aftonbladet granskat svensk äldrevård. Skrivit om nerkissade blöjor, livshotande liggsår och äldre som glöms bort på toaletten. Tusentals läsare har engagerat sig.

Barnbarn har berättat om en ovärdig vård av mormor eller farfar. Undersköterskor har – mot löfte om anonymitet – rapporterat om tuffa arbetsvillkor och en vård som inte längre är värd namnet.

De anställda fruktar repressalier. ”Vår chef har hotat med åtgärder om vi anställda yppar det vi ser, hör och upplever”, skriver en av dem.


Var det en tillfällighet att Gösta Karlsson dog för att nattsjuksköterskan inte hade tid att komma?

De senaste åren har 25 000 tjänster försvunnit från äldrevården.

”Det finns starka skäl att ifrågasätta om alla äldre får den vård de behöver”, skriver Socialstyrelsen i sin senaste rapport.

Nattbemanningen är bara en sjundedel jämfört med på dagtid. I sex av tio boenden låstes de gamla in på natten och lämnades sedan utan tillsyn, när Socialstyrelsen kontrollerade 94 demensboenden förra året. Trots att det är förbjudet.


Stockholm, januari 2011. Gunilla Hedenberg har arbetat inom äldrevården i större delen av sitt vuxna liv. Det har gått tio månader sedan hon gick i pension från jobbet som undersköterska. Men samvetet gnager.

– Jag kan inte vara tyst längre. Det är förfärligt hur vi behandlar våra gamla.

För tio år sedan fyllde hon en säck med blöjor varje natt – när hon gick i pension var den inte ens halvfull.

När Carema tog över driften blev blöjorna en utgift som det skulle sparas på.


I oktober 2008 varnade Riks­revisionen för brister i kontroll och tillsyn av de privata bolagen inom äldrevården. En dryg månad senare fick folkhälsominister ­Maria Larsson (KD) ta emot över 155 000 namnunderskrifter från Aftonbladets läsare som krävde en bättre vård av äldre.

Sedan dess har larmen om vanvård dykt upp med jämna mellanrum. De senaste veckornas kritik har främst rört resultaten av de privata bolagens vinstmaximering.

Att riskkapitalbolag mjölkar mångmiljonvinster ur svensk ­äldrevård är resultatet av en ­utveckling som startade på 1980-talet, när kommuner lade ut äldreomsorg på entreprenad. ­Under 1990-talet tog privatiseringen fart.

– Från början såg man framför sig att eldsjälar skulle ges möjlighet att starta eget. Det handlade om småskalighet och lokal för­ankring, säger äldreomsorgs­professor Mats Thorslund.

De senaste fem åren har de ­privata äldreboendena ökat kraftigt.

I dag bor nästan 11 000 i privat drivna äldreboenden.


Västertorp, november 2011. ­Anna-Lenah Jonsson, 91, lever ­ensam och kan inte gå mer än några steg på sin svårt infekterade fot. Ändå anses hon vara för frisk för att få plats på ett äldre­boende. Hemtjänsten kommer fem gånger om dagen, men på ­natten känner hon sig ensam och otrygg.

På bara sju år – mellan 2002 och 2009 – minskade antalet platser i särskilda boenden från 115 000 till 95 000. I stället tvingas allt fler bo hemma, med hemtjänst som stöd. Denna grupp steg samtidigt från 125 000 till 205 000 gamla.

– I dag krävs det att man är ­ensamstående och dement för att få ett särskilt boende, säger Mats Thorslund, äldreomsorgsprofessor på Karolinska institutet.

Det innebär inte bara att det har blivit svårare att få plats på ett äldre­boende utan också att de gamla som får plats på ett boende är allt skröpligare.

Och för dem som bor kvar hemma har det blivit allt mer sällsynt att läkarna på vårdcentralen gör hembesök.


Men problemen stannar inte här. Till 2050 kommer antalet personer över 85 att ha fördubblats. Vi lever längre, men blir inte friskare.

– Om vi tycker att vi har problem i dag, så kommer vi bara att se det som småproblem i framtiden, säger Mats Thorslund

Av Tommy - 20 november 2011 19:08

Utåtriktade och lugna kan slippa demens!

Utåtriktade och lugna kan slippa demens! Ja så visar en svensk studie vid karolinska institutet. Lugna och optimistisk människor, med rikt socialt liv löper mindre risk att utveckla demens på äldre dar. Den som är lättstressad däremot har en ökad risk att bli dement.

Ett socialt aktivt liv verkar kunna minska stressens påverkan.
I studien ingick 506 personer, 78 år och äldre, som inte var dementa vid den inledande hälsoundersökningen.
Deltagarna fick svara på en enkät för bedömning av personlighet och livssituation. Under studiens sex år utvecklade 144 deltagare demens. Resultatet visar att de som var socialt isolerade, men lugna och avspända hade 50 % lägre risk att utveckla demens, jämfört med dem som var socialt isolerade och ofta oroade sig. För de som både var utåtriktade och lugna halverades risken.

Livsstil och umgänge är sådant som vi kan påverka själva, till skillnad från sådana riskfaktorer som är ärftliga.

Av Tommy - 20 november 2011 19:04

Slog larm om övergrepp

Text: Mats Amnell
Publicerad 20 november 2011 6.30 Uppdaterad 20 november 2011 15.32

Petra slog larm om ett övergrepp mot en vårdtagare. Sedan följde veckor av oro   för följderna.
 

– Jag var rädd att det skulle slå tillbaka mot mig själv. Det   fanns inga vittnen till händelsen och vårdtagaren hade knappast kunna   redogöra för vad som hade hänt.

Det är en kväll i januari i år på ett gruppboende för dementa åldringar i en   av Omkretsens kommuner. Petra och en kollega, Anna, ska lägga en vårdtagare.   Arbetet är tungt. Irritationen hos både vårdtagaren och Anna växer.

Till slut går Anna över gränsen. Hon sliter och tar hårt i vårdtagaren och   kallar honom ful och säger att han luktar illa.
– Jag blev totalt överrumplad. Efteråt gick jag till personalrummet för att   fundera. Magkänslan sade mig att det här var så fel det kunde bli, berättar   Petra.

Det är nu hon, som är nyanställd på boendet, bestämmer sig för att göra en   anmälan mot sin kollega som arbetat länge på boendet och som Petra uppfattar   som allmänt omtyckt.

På måndag morgon berättar hon för några av kollegorna på boendet.
– Jag hoppades få stöd och blev förvånad när flera berättade att de haft   misstankar om samma sak. Men ingen ville gå vidare och anmäla. Det kändes   som om jag fick göra deras jobb.

Petras chef tar uppgifterna på stort allvar. Anna stängs av från arbetet och   en utredning inleds av en kommunal tjänsteman som inte är placerad på Petras   arbetsplats. Men tiden som följer blir ändå pressande för Petra.
– Jag var rädd att det skulle slå tillbaka mot mig själv. Det fanns inga   vittnen till händelsen och vårdtagaren hade knappast kunna redogöra för vad   som hade hänt.
– Jag undrade om Anna skulle få vara kvar eller inte. Att fortsätta arbeta   tillsammans med henne var uteslutet. Då hade jag fått byta jobb.

Utslaget kommer efter några veckor. Petra har handlat rätt och Anna gjort ett   allvarligt övertramp. Anna omplaceras till annan verksamhet inom omsorgen.
– Idag upplever jag det som att hon inte har något personligt emot mig. Men   det känns ändå som om något ligger emellan oss.
– Jag ångrar inte att jag anmälde. Men det är kanske för att allt gick bra.   Vad hade hänt om jag hade blivit utfryst? Kanske påverkade det också att jag   var ny på jobbet och inte hade ­någon personlig relation till Anna.

Petra menar det är bra att Anna omplacerades. Nu slipper de mötas i det   dagliga arbetet. Men det känns ändå fel.
– Det fanns misstankar om fler kränkningar som aldrig utreddes. Jag har ofta   undrat varför man inte ställde frågor till andra som också arbetat med Anna.   Personer som brister i respekt och saknar insikter borde inte få arbeta med   gamla människor.
– Jag tror att det finns ett mörkertal där man låter bli att anmäla av hänsyn   till kollegor eller av rädsla för att själv få obehag. När allt var över   fick jag beröm av min chef. ”Det var nog inte första gången det hände”, sade   hon. Hur kunde hon veta det?

Av Tommy - 20 november 2011 07:00

Kaliber: Dement kvinna svårt sjuk av läkemedel

Uppdaterat: kl 16:00
(publicerades kl 12:02)
, Ekot
10 kommentarer

Bristande kunskap om biverkningar av läkemedel är den vanligaste orsaken till
att personer läggs in på sjukhus. Dessutom saknas ofta uppföljning och
utvärdering av insatta läkemedel genom hela vårdkedjan. Det visar en granskning
som P1-programmet Kaliber har gjort.

Lyssna på Kaliber i
P1 |
Sjuk av medicinen - hundratusentals drabbas

Ulla-Britt Wallin i Umeå fick svåra biverkningar av sina mediciner och hennes
demenssjukdom blev kraftigt förvärrad

– Det är klart att det gnager i mig jämt, att de har gjort något fel i
sjukvården när de skrev ut medicinerna till henne utan att kontrollera vad hon
hade tidigare, säger Johannes Wallin när han tar ut hustrun Ulla-Britt på en
daglig promenad i rullstolen.

Johannes fru hade begynnande demens och fick två vanliga
läkemedel.

Som biverkning fick hon epileptiska anfall.

Men i stället för att plocka bort läkemedlen, satte en annan läkare in en
epilepsimedicin, som gav nya biverkningar, och kraftigt förvärrade hennes
demenssjukdom.

Och inte heller det följdes upp.

Yngve Gustafson, professor och överläkare i geriatrik vid
universitetssjukhuset i Umeå, var den som först upptäckte var Ulla-Britts olika
symptom berodde på.

Han säger att de fel som begicks här är typiska för hur svensk sjukvård är
organiserad i dag.

– Vi har ju i dag en sjukvård som inte ser det som självklart att den läkare
som sätter in ett läkemedel också följer upp och tar ansvar för den behandling
och de eventuella biverkningar som kommer, säger Yngve Gustafson.

– När man har en patient med en svår hjärnsjukdom, som dessutom drabbas av
epilepsi, då borde det vara självklart att man följer upp den här patienten. Att
man upptäcker de här biverkningarna man får av läkemedlet, säger han.

Läkemedelsrelaterade problem har blivit den vanligaste
orsaken till inläggning på sjukhus.

Trots det visar Kalibers granskning att medvetenheten om problemet ute i
vården är låg.

Vi kontaktade 50 akutsjukhus över hela landet.

Av de 40 som svarade på våra frågor, var det bara ett fåtal som visste hur
många av sina egna patienter som lagts in på grund av läkemedel.

I många fall upptäcks inte den verkliga orsaken till varför
patienten fick läggas in.

En som forskat på området är överläkare Jessica Fryckstedt vid Karolinska
Sjukhuset i Solna.

– Det är väl ganska symptomatiskt för den här situationen, vi känner inte
till problemet, vi tänker inte på det, vi är inte tillräckligt medvetna om att
läkemedelsrelaterade problem är ett jättebekymmer.

– Det vittnar bara om att man inte känner till det, att man inte kommer att
upptäcka det, att de här problemen kommer att få fortgå och patienten betala i
form av lidande och tid på sjukhus och felmedicinering, säger Jessica
Fryckstedt.

Presentation


Varmt välkommen till
DEMENSVÄRLDEN

Fråga mig

12 besvarade frågor

Omröstning

Vad tycker du är den maximala storleken på särskilt boende
 6 personer
 7 personer
 8 personer
 9 personer
 10 personer
 11 personer
 12 personer
 13 personer
 14 personer
 15 personer

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5 6
7 8 9
10
11
12 13
14
15
16 17 18 19 20
21
22 23 24 25 26
27
28
29 30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

TID SEN BLOGGSTART

AlternaTickers - Cool, free Web tickers

Skriv i gästboken


Ovido - Quiz & Flashcards