Socialstyrelsen föreslår på regeringens uppdrag ett antal krav för att öka kvaliteten i demensvården. Utgångspunkten i förslaget – Föreskrifter om nämndens ansvar för bemanning i demensvården– är att bemanningen ska utgå från den enskildes behov. Det håller vi helt och hållet med om. Men sedan gör Socialstyrelsen en tankevurpa och föreslår en fastställd minimibemanning.
Om utgångspunkten ska vara individuell bedömning, vad syftar då en fastställd minimibemanning till? Personalens kompetens och bemötande styr kvaliteten på vården av dementa i mycket högre grad än vad bemanningsnivån gör.
Även andra faktorer som lokalernas utformning, tillgången till sociala aktiviteter och stimulans har större betydelse för kvalitetsupplevelsen än bemanningsnivån. Vi ser tydliga risker med att en fastställd miniminivå blir en norm, vilket ytterligare skulle urholka kvaliteten i demensvården.
Att mäta bemanning är enkelt. Att mäta om verksamheten är av god kvalitet är mycket komplext. Vi får uppfattningen att regeringen vill visa sig handlingskraftig och ge medborgarna sken av att man med denna åtgärd höjer kvaliteten i demensvården. En miniminivå för bemanningen säger dock inte mycket om verksamhetens kvalitet! Vill regeringen verkligen höja kvaliteten är en riktad kompetensutveckling till alla som jobbar med dementa personer den mest effektiva satsningen.
I förslaget till föreskrift står att ”personalen ska hålla uppsikt över de enskilda och ytterdörrarna till dessas bostäder”. Anser regeringen att det är en kvalitetsförbättring i demensvården att personalen tittar på dörrarna till de enskildas lägenheter? Begreppet god vård och omsorg bör också omfatta att personalen använder sig av de tekniska hjälpmedel som finns.
Regeringen måste väl ändå inse att resurserna är ändliga och måste användas på de mest ändamålsenliga sätten. Att hålla uppsikt över dörrar bidrar vare sig till högre kvalitet eller till att resurser används på ett ändamålsenligt sätt. Om den här föreskriften genomförs måste i så fall pengar tillföras kommunerna för de kostnader den medför.
I de föreslagna föreskrifterna står också att boendebeslutet ska stipulera hur omfattande vårdbehovet är i antal timmar. De flesta kommuner arbetar i dag med genomförandeplaner i vilka vi beskriver hur vården och omsorgen ska utföras. Detta säkerställer att vården och omsorgen formas och anpassas utifrån den enskildes behov.
En genomförandeplan görs om allteftersom behoven förändras, vilket för en person med demenssjukdom kan ske ofta. Att detaljerat reglera de olika insatserna i ett biståndsbeslut innebär att nya beslut måste fattas så snart individens behov förändras, exempelvis vid en tillfällig försämring. Detta kommer att innebära att mer resurser måste läggas på biståndsbedömning, utan att det, enligt vår uppfattning, leder till en bättre vård och omsorg.
