Det har gått sex månader sedan tisdagen den 20 september, då Inga Persson avled på medicinavdelning fem vid Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Hennes familj säger att det nog var lika bra att hon fick sin sista tid där. Livet på äldreboendet Victoria i Limhamn visade sig vara allt annat än vad maken och dottern hade hoppats på.
– Hon skulle ha det bästa men fick det värsta, säger dottern Annica Malmström.
Inga Persson åkte akut in till Skånes universitetssjukhus i Malmö den 11 september 2011. Avmagrad står det i sjukhusjournalen från akuten.
– Du har väl sett hur fångarna i Auschwitz såg ut? Det var ingenting kvar, säger maken Bertil Persson.

Inga Perssons make och dotter tyckte från början att Victoria verkade bra och trivsamt.
– Allt var nytt och så fint. Jag struntade i vad det kostade, säger Annica Malmström.
Priset för boende, mat och service landade visserligen på över 10 000 kronor i månaden men skulle vägas upp av vård i en toppmodern miljö med kunnig personal.
Men det dröjde inte lång tid förrän den fina ytan började krackelera.
Inga Persson började rasa i vikt. Bertil Persson och Annica Malmström bad gång på gång att få veta hur mycket hon vägde. ”Vi ska ta reda på det, vi återkommer”, lät det. I maj 2011 hade Inga Persson ett BMI på 13,3.

Ett så lågt BMI är aldrig normalt, enligt Elisabet Rothenberg, dietist och lektor i medicin vid Sahlgrenska Akademin på Göteborgs universitet.
– När jag frågade varför min fru rasade i vikt sa de att hon inte ville äta. Jag fick höra att om hon var hungrig så kunde hon be om en macka, säger Bertil Persson.
Svaret kändes absurt eftersom dementa personer kan ha svårt att förmedla grundbehov så som hunger, törst och trötthet. Det ställer höga krav på att personal finns där för att tolka och tillgodose vårdtagarens behov, enligt Helle Wijk, utbildningsansvarig på svenskt Demenscentrum.

Inga Perssons anhöriga blev alltmer desperata. Trots att de pratade med personal och ansvarig chef kände de sig varken sedda eller hörda. Ingen tog dem på allvar, tyckte de.
Maken tillbringade mycket tid på boendet. Han kunde lika gärna sitta där, tillsammans med sin fru, och titta på tv som att sitta själv hemma, resonerade han.
Men hans närvaro och ifrågasättande av hur Inga Persson vårdades var irriterande, visar det sig i journalerna:
”När vi kom var maken mycket upprörd och när på skrek på oss i ansiktet följande: han skulle gå till media och berätta hur vi tar hand om våra äldre och hur lång tid det tog innan vi kom efter det att dom hade larmat”.
”Vi fick oss en utskällning när vi kom in, och han sa att snart bryr jag mig inte längre, det är inte lönt. Även sättet som han pratar till Inga på, ett bebisspråk, han tycker inte att hon förstår något annat. Likaså när vi tilltalar Inga, så svarar Bertil. Han ger Inga INGEN chans att få säga någonting”.

Bertil Persson säger att han visserligen kunde brusa upp men att han var desperat och förtvivlad.
– Jag skällde ut sköterskan och blev inkallad till möte hos chefen. ”Det är inte meningen att mina sköterskor ska behöva åka hem och gråta för att de blivit angripna av anhöriga”. Men vem fanken ska jag tala om det för då? sa jag.

Bertil Persson lägger ansiktet i händerna och gråter.
Han har blivit arg. Inte en utan flera gånger. Men det var när han inte tyckte att hans hustru fick den hjälp hon skulle ha. Som när han bad att hon skulle få mjölk till maten i stället för den saft som ofta serverades. Hon hade alltid druckit mjölk eller lättöl till maten, det ville han att hon skulle fortsätta med.
– Vi har inte råd, hette det, säger han.
Eftersom Inga Persson kunde ha svårt att äta själv lämnade måltiderna ofta stora fläckar på kläderna. Men att använda förkläden var inte aktuellt – de var slut. Enligt dottern var det inte tal om att beställa in några nya.
– När jag frågade om det inte gick att köpa några nya fick jag svaret att ”de är ju rätt dyra”, säger Annica Malmström.

Under en solig promenad i augusti 2010 såg Annica Malmström hur hennes mamma gång på gång tog bort solhatten och sa ”aj, aj”. Anledningen var den stora böld som hennes mamma hade i pannan och som börjat göra allt mer ont. Då hade Annica Malmström under två månader försökt få någon att kolla upp bulan.
– Jag fick beskedet att allt var under kontroll och att jag inte skulle oroa mig. Sköterskorna smorde mamma med olika krämer, allt möjligt skit. Men ingenting hjälpte.
Till slut fick Annica Malmström nog. Hon ringde själv upp en av Victorias läkare.
– Men läkaren visste inte ens vem Inga var. De hade aldrig träffats.
Efter att Inga Persson undersökts skickades hon till hudkliniken på Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Bulan visade sig vara cancer.
– Då hade svulsten hunnit bli både blå, grön och till sist så röd och svullen att solhatten inte gick på, säger Annica Malmström.

Bertil Persson har följt turerna kring Carema-skandalen då missförhållanden uppdagades på Koppargården i Vällingby, Stockholm. Han är upprörd.
– Malmö är väl ett nytt Carema. Jag har retat mig lite grann varje gång jag hör om Carema. Här finns likadant i Malmö. Jag kan inte med detta privata. Att man ska sitta och tjäna 10, 15, 20 procent på människor. Som har jobbat och slitit i hela sitt liv, så ska man sitta här som parasiter. Man måste väl för jössenamn ha ett värdigt liv i slutet.